I början av september förra året tog Frederick Batzler tjänstledigt från sitt jobb på Pågen i Malmö för att åka till Qalqiliya i Palestina och jobba med ISM (International Solidarity Movement).

Organisationen jobbar främst med direkt aktion och alternativ rapportering för att stödja det icke-våldsliga motståndet mot ockupationen.

Frederick skulle egentligen ha fortsatt jobba med ISM i Qalqiliya i ett halvår men greps av israelisk militär under en fredlig demonstration på nyårsafton och utvisades efter att ha tillbringat en vecka i häkte.

Solen har just gått ner över Qalqiliya. Dagen har gett vika för natten och mörkret lägger sig snabbt. Den svalnande luften lockar ut människorna och gatorna fylls genast av lekande barn, tutande bilar och försäljare med megafoner.
Jag har gått upp på hustaket för att undslippa hettan som alltid dröjer sig kvar i lägenheten långt efter att solen gått ner. Nedanför hörs sorlet av en stad som just vaknat till liv efter att ha legat i dvala under dagens heta timmar. De första stjärnorna får sällskap av många fler och snart har hela himlen fyllts av små glimmande ljuspunkter.
Nere på gatan kommer Saleh Shanti gående. Han vinkar glatt när han får syn på mig uppe på taket. Saleh äger ett litet bageri tvärs över gatan från min lägenhet. Jag är redan stammis hos honom. Varje morgon vid sextiden besöker jag honom för att handla frukost innan jag ger mig av till checkpointen för att observera de israeliska soldaterna. Om jag har tur har han bakat boreckas – smördegsbakelser med getostfyllning. De går åt snabbt, men Saleh vet hur förtjust jag är i hans boreckas och brukar alltid spara ett par stycken åt mig.
Saleh försvinner in i sitt bageri för att förbereda nattens produktion. Ett gäng pojkar följer efter i hopp om att få lite sötsaker. Jag hör hur Saleh ryter till och grabbarna flyr ut på gatan igen. Det får mig att skratta. Scenen med den tjocke bagaren, som schasar bort de busiga ungarna, är som hämtad från en gammal komedi. Saleh, med sin stora kroppshydda och barska uppsyn, kan verka skräckinjagande men han har ett stort hjärta, och ett stort bullrande skratt är aldrig långt borta.

Jag lämnar taket och ger mig ner på gatan. Trots att bageriet bara ligger ett 20-tal meter bort, tar det en stund att komma fram. På kvällen är gatan en levande mötesplats där jag måste stanna flera gånger för att hälsa och utbyta artighetsfraser med kvarterets invånare.
När jag väl kommer fram har Saleh redan plockat fram sticken, som ska rymma mängder med bröd och bakelser. Han har mycket att göra, men är aldrig så upptagen att han inte har tid för en pratstund. Hans ansikte skiner upp i ett stort leende när han får syn på mig och vi hälsar med en rejäl handskakning och en kavalkad av arabiska artighetsfraser. Svettdropparna har redan börjat rinna nerför pannan. Det är varmt och kvavt i det lilla bageriet, men Saleh verkar inte bry sig. Han älskar sitt arbete och det går inte att ta miste på att han är en man med stor yrkesstolthet. Han har jobbat som bagare i halva sitt liv och lägger ner omsorg när han bakar.

Vi samtalar lite om den senaste israeliska räden i staden. Soldaterna kom med sina jeepar och pansarfordon mitt i natten och började skjuta. Jag berättar att jag låg vaken i flera timmar och lyssnade till skottlossningen nere på gatan. För palestinierna är sådana räder vardagsmat. Så har deras verklighet sett ut i årtionden. Jag skakar på huvudet och suckar när vi pratar om ockupationen. Men trots den desperata situationen i Qalqiliya låter Saleh det inte beröra honom, åtminstone inte utåt. Det är viktigt att försöka upprätthålla en vardag i eländet, även om det är svårt.

Och livet i Qalqiliya är svårt. Staden är idag helt omringad av den mur som Sharon-regeringen bygger i påstått syfte att skydda sig mot palestinsk terror. Likt en snara kväver muren Qalqiliya. Invånarna är fångade i ett enormt ghetto där den enda vägen in eller ut dygnet runt kontrolleras av israeliska soldater. De kan när som helst stänga checkpointen och hålla den stängd i flera veckor. Den ekonomiska liksom den sociala effekten är förödande – över 600 företag har lagts ner och arbetslösheten stigit till smått otroliga 70 procent. En genomsnittlig familj med sju medlemmar måste klara sig på 500 kronor i månaden. Föga förvånande växer skaran som köar utanför FN-kontoret i väntan på matransoner varje dag.
Saleh berättar för mig om sitt gamla bageri som låg på huvudgatan nära gränsen till Israel.
– Läget var perfekt, säger han. Innan muren byggdes kom tusentals israeler varje helg för att handla billiga varor. Mitt bageri var det första på gatan efter gränsen och jag hade till och med skyltar på hebreiska för att locka till mig kunder. Sedan skars staden av och kunderna slutade komma. Jag hade tur som lyckades öppna ett nytt bageri och få det att gå runt. Det blir inte mycket pengar.

En av Salehs söner avbryter diskussionen. Han ska hjälpa sin far med nattens produktion. Jag känner att jag har uppehållit honom tillräckligt länge, men Saleh vill inte att jag ska gå. Han bjuder på ett par kakor och frågar nyfiket om bagerierna i Sverige. Jag har berättat flera gånger om Pågen i Malmö där jag jobbar, men Saleh har alltid nya frågor. Han är skeptisk till helautomatisk massproduktion och menar att yrkesstoltheten och känslan för resultatet av arbetet försvinner.
– Hur kan man baka med kärlek om man aldrig ens rör vid bröden, invänder han. Medan jag ler skakar han på huvudet och börjar rulla ut degen som hans son förberett. Snabbt har han lagt upp ett tiotal kringlor i prydliga rader.
– Så här vackra bröd kan ingen maskin göra, bara en riktig bagare, säger Saleh stolt.
Jag tar farväl och låter Saleh fortsätta med kringlorna.
– Imorgon bitti har jag boreckas åt dig, hojtar han när jag går ut genom dörren.
Medan jag går hemåt kan jag inte låta bli att imponeras av Salehs yrkesstolthet, särskilt med tanke på under vilka svåra omständigheter han lever och arbetar.

[Ur nummer: 06/2004]