[Ur nummer: 11/2004] I ett förråd packar jag upp en bortglömd bokkasse och
hittar en klippbok om den amerikanske ståuppkomikern Lenny Bruce tillsammans med Lars Görlings roman 491. Det är en slump men ser ut som en tanke. Båda tog livet av sig, båda anklagades för obscenitet och utsattes för censur.
De var stora revoltörer med stark sanningslidelse som tystades av samhällsapparatens kontrollmekanismer.
491 kom ut 1962 och filmatiserades av Vilgot Sjöman. Filmen totalförbjöds, men visades efter nerklippning. Läser man 491 idag är det som om den skildrade vår samtids allra mörkaste hål. Det är en dräpande uppgörelse med ett destruktivt, människofientligt klassamhälle, skildrat i otäckt kliniska analyser av förnedring, grymhet och psykologiskt våld. Romanen skulle vara ”en spark i magen eller en träklubba i skallen på myndigheterna”.
Görlings arvtagare idag heter Lukas Moodysson och Stig Larsson, filmare och författare som tränger in fiktionen i ett hörn och registrerar hur människor beter sig under svår press, avklädda sin moral, sin kultur, i situationer nära avgrunden. Det kan påminna om upplägget till en dokusåpa, fast inte som spekulativ underhållning utan som allvarlig samhällskritik.

Någonstans orkar vi inte med djup samhällskritik om den inte också är underhållande. Det var Lenny Bruces knep. Lars Görling tvingades inse det, hans stenhårda angrepp på samhällssystemet förvandlades till skandal och pornografi. Själv gjordes han ofarlig som skvallertidningsstoff. Ensam och alltmer bitter  tog han livet av sig 1966. Några månader senare samma år hittades Lenny Bruce död i sitt hus med en heroinspruta i armen. Utbränd och bortglömd av sina liberala vänner som utropat honom till Amerikas samvete.
Bruce’s karriär började med att han var rolig, en av många ”sick comics”, men snart utvecklade han ett starkt moraliskt patos.
Formeln var enkel: ruska om publiken och chocka den – Bruce satte upp sin personliga (sjuka) moral som en motbild till den samhälleliga (friska) moralen som i slutändan, som genom ett förvandlingstrick, visade sig vara den otillräckliga och omänskliga. På så sätt kom komikern åt sociala tabun och hyckleri. Fördomar drogs upp till ytan för att sedan köras över.
För att vi lättare skulle svälja hans indignation framförde han den så att vi måste skratta åt den.

Det resulterar i att han blir förföljd av de amerikanska myndigheterna. De åtalar honom för ”obscent språk på allmän plats”.
Han arresteras första gången 1961, därefter förändras hans scenframträdanden. Han attackerar myndigheterna och i den striden liknar han Görling. Istället för att gissla och roa sin publik blir han tjatig och märkbart nergången av droger.
Han grips också för narkotikainnehav. Efter hand ser han sig som ett juridiskt geni, rabblar domstolsprotokoll på scen för att bevisa att han är förföljd och orättvist behandlad. Komik bryr han sig inte om längre.
1964 slängdes Lenny Bruce ut av polis från New Yorks Cafe au Go-Go, hans kabaretlicens togs ifrån honom. Sista året levde han ensam i sitt hus på Sunset Strip i Hollywood.