Många arbetsuppgifter inom livsmedelsindustrin utförs idag i hårt nedkylda arbetslokaler, ute i charkfabriker, mejerier och konservfabriker. Förr var ”bort med kylarbetet” en glödhet arbetsmiljöfråga inom Livs verksamhetsområde. Men inte nu längre. Vad hände?

[Ur nummer: 03/2003] ”Sett både i ett längre och ett kortare perspektiv finns det inget arbetsmiljöproblem som förbundet prioriterat så mycket i sin verksamhet som arbete med kylda livsmedel och arbete i kylda livsmedelslokaler.”
Så löd en formulering i det svar som Livs förbundsstyrelse avgav till de ”kylarbetsmotioner” som fanns med på förbundskongressens dagordning år 1991.
En annan formulering i samma motionssvar löd som följer: ”Att en arbetsgivare ska kunna köpa sig fri från en dålig arbetsmiljö (exempelvis lägre lokaltemperatur) ska inte få förekomma.”
Kongressen biföll enhälligt förbundsstyrelsens motionssvar.
Därefter dog kylarbetsproblemet som en högprioriterad facklig fråga. Och frågan har inte uppenbarat sig på den fackliga dagordningen sedan dess. Det dagliga slitet däremot, i nedkylda arbetslokaler, har fortsatt som tidigare och är minst lika påtagligt idag som det var för tio, femton år sedan.
Fram till förbundskongressen år 1991 hade ”avskaffandet av kylarbetet” varit en  arbetsmiljöfråga med högsta prioritet inom Livs i tjugo års tid.

Misserabel arbetsmiljö
År 1971 visade en stor enkätundersökning bland förbundets medlemmar – ”Risker  i Jobbet – Livsmedel” – att arbetsmiljön inom livsmedelsindustrin var miserabel.
I sina svar uppgav då 95 procent av de tillfrågade livsmedelsarbetarna  att den arbetsmiljö de själva befann sig i dagligdags var så undermålig att de hyste stor oro för att den egna hälsan framöver skulle ta allvarlig skada av vistelsen på arbetsplatsen.
De mest akuta arbetsmiljöproblemen då var tunga lyft, felaktiga arbetsställningar och dragiga, nedkylda och bullriga arbetslokaler.
Livs förbundskongress år 1971 gav då förbundsstyrelsen i uppdrag att ”verka för att alla åtgärder vidtages till förebyggande av de hälsorisker som omnämnes i utredningen”.
Ungefär vid samma tidpunkt tillsatte regeringen en arbetsmiljöutredning som den 1 januari 1974 resulterade i en helt ny Arbetsmiljölag som väsentligt stärkte skyddsombudens ställning på arbetsplatserna och därmed gav de anställda starkt ökade möjligheter att påverka sin egen arbetsmiljö. I samma veva fick även dåvarande Arbetarskyddsfonden kraftigt ökade anslag samtidigt som Yrkesinspektionen tillfördes mer resurser.
Tillsammans med fackförbunden SIF och SALF ingick Livs, år 1973, även i ett partssamarbete med arbetsgivarsidan i Livsmedelsindustrins Arbetsmiljökommitté (LAK).
Den samfällda mobiliseringen för en framtida kamp mot en usel arbetsmiljö var i det läget både bred och imponerande.
Inom Livs kom sedan en stor del av kampen för att åstadkomma en bättre arbetsmiljö att fokuseras på problemet med de många nedkylda arbetslokalerna inom i första hand charkindustrin, mejerierna och konservfabrikerna.
Den kampen i sin tur kom till stor del att handla om en kamp mellan två lagar; Arbetsmiljölagen mot Livsmedelslagen.

Livsmedlen vann
Den först nämnda lagen värnade om de anställdas välbefinnande och den andra om livsmedelsprodukternas. Och helt klart var lagen som tillgodosåg livsmedlens välbefinnande vida överlägsen de anställdas lagstöd när det gällde vilken temperatur som skulle råda i de arbetsutrymmen där livsmedelsprodukter och livsmedelarbetare skulle samsas.
Agerandet från Livs sida kom därför i första hand att rikta in sig på att förändra styrkeförhållandet på lagstiftningsområdet via en förändring av de så kallade ”Kylarbetsföreskrifterna” som i det skedet hade lagt sig helt på rygg för de tillämpningsföreskrifter som utgick ifrån Livsmedelslagen.
Livs ställde då ett mycket radikalt krav: Minimigränsen för arbete i kyla skulle fastställas till +16 grader!
Livs kongress 1976 backade därefter upp det kravet ytterligare genom att ge förbundsstyrelsen i uppdrag att ”fullfölja kravet om att en temperatur av +16 grader fastställes som lägsta gräns vid hantering av livsmedel”.

Entusiastiska forskare
Parallellt med att förbundet intensivt drev kravet på en förändring av ”Kylarbetsföreskrifterna” engagerades också ett gäng entusiastiska forskare i arbetet med att hitta konstruktiva lösningar på hur man i livsmedelsindustrins arbetslokaler skulle kunna förena kraven på en låg förvaringstemperatur för livsmedlen med ett behagligt arbetsklimat för de anställda.
Forskarnas behov av att komma ut ”i verkligheten” och bedriva både sina undersökningar och testa sina idéer ute i den befintliga livsmedelsindustrin möttes inte av någon entusiasm från arbetsgivarhåll.
Det krävdes en stor portion facklig förhandlingsstyrka innan några arbetsplatser över huvud taget öppnades för forskarnas arbete. Och än kärvare blev det när forskarna snabbt visade på att det helt klart fanns tekniska möjligheter att förena de livsmedelshygieniska temperaturbehoven med de arbetsmiljömässiga.

Handlar om vilja
Det handlade egentligen bara om vilja. Lika väl som man kan förena kylda livsmedelsprodukter med en komfortabel miljö för kunderna i en livsmedelsbutik kan man göra det i en livsmedelsfabrik, hävdade forskarna.
Svårare är det inte!
I det skedet var arbetsgivarparten tvungen att visa upp sitt rätta jag: För vår del handlar det enbart om pengar! Allt annat än vinstmaximering, till exempel att värna om de anställdas hälsa, är oväsentligt i sammanhanget!
Kostnaderna för att tekniskt och arbetsorganisatoriskt lägga om produktionen i den färdriktning som forskarna visade på som en framkomlig väg var orealistiskt höga, menade arbetsgivarsidan.
Och i den försvarspositionen förskansade man sig sedan.

Beklämmande reträtt
Vid Livs nästa förbundskongress, år 1981, konstaterade förbundets dåvarande arbetsmiljöombudsman, Jan-Erik Ryman, följande apropå kylarbetsproblemet:
”Det har varit beklämmande att se hur Arbetarskyddsstyrelsen (ASS) retirerat på för arbetstagarna viktiga punkter. Kostnaderna för företagen och det kärva ekonomiska läget har fått vara styrande. Trycket från den borgerliga regeringen och arbetsgivarorganisationerna  har visat sig väga tyngre än utslagningen och sakargumentationen från de människor ASS är till för att skydda.”
Trots det kärva föret fortsatte Livs intensivt  arbetet med att bearbeta ASS för att få  fram godtagbara kylarbetsföreskrifter samtidigt som forskarna radade upp allt fler konkreta förslag på hur man framgångsrikt kunde komma tillrätta med problematiken kring kylarbetet.
Vid nästa Livskongress, den år 1986, kunde så Jan-Erik Ryman redovisa  att man nått en viss framgång:
”Inte något arbetsmiljöproblem inom förbundet har blivit så uppmärksammat som just arbete i kyla. Med all rätt! Genom aktiviteter från förbundets sida har vi bland annat fått föreskrifter på området, en omfattande myndighetsaktivitet, forskning kring ny teknik och en betydande opinionsbildning mot arbete i kyla. Den satsningen vill vi nu fullfölja.”
Fem år senare, 1991, vid nästa Livs-kongress, var läget alltså i stort sett oförändrat. En viss trötthet och besvikelse hade dock då börjat desarmera den fackliga stridsviljan på central nivå. Tjugo års enträgen kylkamp började ta ut sin rätt. Vilket avspeglade sig i ett textavsnitt i det motionssvar Förbundsstyrelsen avgav på de två kylarbetsmotioner som då låg på kongressens bord: ”Grundläggande för det lokala arbetsmiljöarbetet, även problemen med kyla, är att de i första hand drivs av den lokala fackliga organisationen. Då uppstår också underlag för förbundet att på ett bättre sätt kunna driva frågorna mot myndigheter och centrala arbetsgivare.”

Dålig uppbackning lokalt
Uppenbarligen upplevde förbundsstyrelsen att deras centrala agerande i kylarbetsfrågan inte längre backades upp i tillräckligt hög grad på lokal facklig nivå. Förändringsviljan hade svalnat.
Den sista riktigt stora kraftansträngningen för att komma till rätta med kylarbetsproblemet stod sedan Yrkesinspektionen för när man år 1993 lade ett vite på en miljon kronor för att försöka få Arla att åstadkomma en dräglig arbetsmiljö för dem som arbetade i mejeriernas expeditionskylar i Linköping, Göteborg och Halmstad.
Men även den tuffa utmaningen ändade i en enda stort trött suck, då Arla klarade sig undan hotet om miljonbot enbart genom att författa en luddigt formulerad åtgärdsplan över hur man i framtiden hade tänkt sig att komma till rätta med kylarbetsproblemet.

Kyla nämns inte mer
Varken på Livs ordinarie kongress år 1996 eller år 2001 nämndes sedan ordet kyla i samband med ordet arbetsmiljö.
Nu har det alltså gått i stort sett tio år sedan ”kylarbetsproblemet” försvann från den fackliga dagordningen. Vilket rimligen borde innebära att kylarbete inte längre existerar ute i livsmedelsindustrin eller om det gör det inte längre upplevs som ett arbetsmiljöproblem.
Är det verkligen så?