[Ur nummer: 03/2003] När jag hälsade på min gamla väninna, konstnären, häromdagen såg det genom dörrglaset ut som om hon krympt, och jag undrade oroligt hur det hade gått till. Själv har jag med åren förlorat tre centimeter, troligen böjts av alla petflaskor imperialistisk läskeblask jag tvingats bära hem till barnen. Men det här var mycket mer och hennes barn har både flyttat och burit allt dryckjom själv långt innan petflaskorna uppfanns.
Förklaringen visade sig vara en rullstol. När konstnären bröt armbågen härom året ville inte vårdapparaten slösa gips på en gammal käring så brottet fick läka som det ville. Allt enligt devisen ”går det så går det”. Så nu kan hon inte köra rollator utan måste åka rullstol mellan kylen och diskbänken när hon ska skära upp kattmaten. Jag är inte ett dugg förvånad för jag har träffat apparaten förr. Katterna också. Inte börjar de fånga sin egen föda bara för att matte inte kan gå, eller nöjer sig med lättöppnade burkar. Nä, de måste ha sina tinade fiskblock i välskurna bitar på bestämda tider som vanligt. Tursamt nog har konstnären hemkörning direkt från butiken. Skulle hemtjänsten handla fick hon väl få avstå från egen mat och försöka lura i densamma att hon äter sju paket fryst sej i veckan. För det är inte katterna som är vårdtagare med söndervärkta leder och ovårdade armbrott och därmed knappast berättigade till kommunal hjälp. Jag har träffat hemtjänsten förr också. Den är inte elak, det är biståndsbedömarna som är det. De kommunala regelverken för hjälp och vård är formulerade så att det måste vara särskilt elaka människor som kan se till att de efterföljs. Det kanske finns snälla biståndsbedömare också, som har katter hemma, men de byter nog jobb. Eller avlivar katten.

Konstnärens katter har kattlucka, så när de ätit upp sin fisk går de ut och pissar och kniper en och annan grönsiska som rent tidsfördriv. Det gjorde våran katt Sixten också, fast han tog en skata och då blev en granne arg, han ville väl inte se något så stort och dött på gården. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att se något ännu större och dödare när samma granne för femte gången ringde hyresvärden och klagade på att Sixten överhuvudtaget förekom. För all del i hans vardagsrum. Men det var grannens eget fel. Katter är inte korkade, men fåfänga. När någon koncentrerar sig väldigt hårt på dem av vilken känsla som helst, så tolkar de det till det bästa, ungefär som berusade karlslokar vid bardiskar strax efter midnatt. Alltså tog Sixten grannens uppmärksamhet för kärlek, rusade in i hans vardagsrumssoffa, lade sig till rätta i plyschen och spann högljutt.

Sedan flyttade Sixten. Jag är i och för sig säker på att både hyresvärden och resten av grannarna hellre skulle behållit honom än grannen, men jag var rätt trött på att springa i trapporna, vi hade ju ingen kattlucka på fjärde våningen.

Men han verkar snäll mot sina barnbarn, grannen. Vi brukar prata om det, konstnären och jag, när vi delar ett paket rödtjut, som är lättare att handskas med i rullstolen än flaskor och som hemtjänsten definitivt inte bär hem, att det är konstigt hur mycket folk kan hålla på med sina barnbarn. De sitter ju bara och blänger på video och pimplar läskeblask och smular sönder chips i sofforna, ser ungefär likadana ut och är inte så mycket att orda om. Katter däremot! Säger vi och övertrumfar varandra i historier om rivna möbler, pissade skodon och uppätna burfåglar. Men man kan inte skriva kåseri om dem. Det stänger ute läsarkategorier. Därför får man låtsas att man skriver om något annat. Förklarar jag medan hon skär upp ett paket gråsej till.