Löner över avtal, satsningar på arbetsmiljön och en ledning som lyssnar på facket bidrar till att de anställda på SIA glass i Slöinge trivs och vill stanna

Det har varit en riktig glass-sommar i år. Lite halvdant väder är betydligt bättre än strålande solsken för då blir man mest törstig och inte så glassugen, konstaterar Johanna Fagrelius som vet vad hon talar om. Hon är tredje generationen glass-arbetare på SIA glass i Slöinge.

[Ur nummer: 09/2011] Glassförsäljningen har i år slagit rekord, från januari fram till augusti har Johanna Fagrelius och hennes arbetskamrater producerat 2,5 miljoner kilo glass. Det är en ökning med 20-30 procent jämfört med samma period förra året.
Den dag som jag besöker fabriken är det Ploppstrutar som gäller för Johanna. Det handlar om 112 strutar per minut.
– Jag kan inte låta bli att fundera över vem som äter all denna glass. Vi producerar sådana otroliga mängder, säger hon.
Vi sitter och pratar i pausrummet. Johanna har varit igång sedan kvart i sex på morgonen och har nu rast. Hon är 31 år och har jobbat på fabriken sedan 1998.
– Jag tror att jag kommer att bli kvar här. Det blir man om man trivs. Så har vi också en bra arbetsgivare som tar hand om sin personal, säger hon och fortsätter:
– Hela min släkt jobbar här. Min farmor var en av de första som anställdes på fabriken. Min mamma och pappa träffades här. Även min moster och faster jobbar här samt mina kusiner.
Hon bor i utkanten av Slöinge, ett litet samhälle med knappt 1000 invånare i Falkenbergs kommun i Halland. Det är många Slöingebor som jobbar på glassfabriken. Men det finns även anställda som kommer från andra orter. Med åren har den lilla glassfabriken vuxit sig stor, satsningen på att profilera sig som ett miljövänligt företag har varit lyckosam och SIA glass är idag näst störst på den svenska glassmarknaden efter jätten GB Glace. Och som sagt, i år har man sålt glass som aldrig förr.
– Det har vi märkt av, säger Verner Christensen, klubbordförande, som inte klagar utan ser påfallande nöjd ut.

Trygga jobb
Att de har mycket att göra innebär trygga jobb. Idag är de 80 anställda på fabriken men inom snar framtid kommer de förmodligen bli ännu fler. Det har kommit signaler om att nyanställningar är på gång.
Verner Christensen, som är född i Danmark men bott länge i Sverige, fick jobb på glassfabriken 1995. Det är han fortfarande tacksam över. Han var 49 år och arbetslös efter att glasfiberfabriken i Falkenberg där han jobbade lagts ner.
Han kom att dra i gång det fackliga arbetet på glassfabriken, vilket välkomnades av ledningen som länge önskat sig en lokal motpart.
– Det fanns en klubb tidigare men den fungerade inte. För tio år sedan hade vi möte med ledningen som uppmanade oss att bilda klubb.
Verner tog på sig uppdraget fast han själv aldrig jobbat fackligt innan.
– Jag visste ingenting. Det var ett helt nytt område för mig och det blev många telefonsamtal till lokalombudsmannen, Sven-Uno
Bengtsson.
Idag kan han desto mer och är den som lär andra om fackligt arbete. Han ska också så småningom lämna över ordförandeklubban. Han fyllde 65 år i januari och funderar på att gå i pension.
– Jag har sagt att jag tänker fortsätta så länge jag tycker arbetet är roligt.
Än har han inte satt något datum för när han tänker sluta, jobbet är fortfarande kul, men han erkänner att kroppen börjar säga ifrån.
Och de har som sagt mycket att göra på fabriken. Han berättar att de tvingas att köra en hel del korta serier för att fylla på lager då vissa sorter håller på att ta slut. Framför allt är det gräddglass i 0,5-, 0,75- och 1,5-liters förpackningar som är deras storsäljare.

Framstötar om treskift
Det var full fart på jobbet när han gick på semester och det är full fart nu fyra veckor senare när han är tillbaka på jobbet igen.
– Ledningen tror att ökningen kommer att hålla i sig och har nu gjort framstötar om att få införa treskift.
Han vill dock inte kommentera detta förrän han sett förslaget. Han vet att åsikterna bland hans medlemmar går isär, en del är för medan andra är emot. Han själv är inte direkt positiv till nattarbete, konstaterar att det finns forskning som visar att nattarbete förkortar livet med upp till tio år. Om han fick önska så skulle han vilja att man krävde kortare arbetstid i kommande avtalsrörelse.
– Det här tycker jag borde vara den viktigaste frågan att driva. Drömscenario vore sex timmars arbetsdag. Jag tror att folk skulle må bra av det. Men i och med att jag snart kommer att gå i pension så ligger jag lågt med det.
Treskift eller inte, de jag möter på fabriken är på oförskämt gott humör. De skämtar med varandra och det skrattas mycket runt bordet i pausrummet. Det är också slående hur nöjda de är med sin arbetsgivare, ja det är sällan man får höra så många lovord.
De berättar att de har fri frukt, att det bjuds på frukost på fredagar, att de har tillgång till massage till reducerat pris och att de bjuds på årliga personalresor plus mycket annat. Lönen ligger över avtal. Lönehöjningar som förhandlas fram centralt läggs ut generellt enligt en överenskommelse med klubben. Vill arbetsgivaren betala någon mer så gör han det ur egen ficka, det vill säga utöver potten.

Jobbat länge
Det är med andra ord inte så konstigt att man väljer att jobba kvar, som Rose-Marie Andersson, faster till Johanna och den som jobbat längst på fabriken. Hon började 1974 direkt efter skolan.
– Det är klart att jag har trivts, annars hade jag inte varit kvar. Det är en lång tid som jag jobbat här, 37 år. Men det är inget som jag tänker på.
Rose-Marie berättar att hon i början packade glass. Därefter utbildade hon sig till linjepassare och är idag maskinassistent.
– Det är bara jag som har den titeln, säger hon stolt.
Hon berättar att det var betydligt fler manuella inslag när hon började på fabriken. Då gjordes det mesta för hand, idag är det tvärtom.
– Jobbet har blivit bättre. Jag sitter själv med i skyddskommittén. Vi har varit noga med att bygga bort tunga lyft och arbetsmoment som sliter på kroppen, säger hon och konstaterar att det har varit roligt att få vara med om denna utveckling.
Det är mycket folk som kommit och gått under hennes tid på fabriken. I början var glasstillverkningen också mer säsongsbetonad. De var tvungna att varva glassen med skorp- och marmeladtillverkning. Idag är det tillsvidareanställning som gäller och glassproduktion året runt.
Snjezana Masic, som jobbar tillsammans med Rose-Marie, har också slagit sig ner vid bordet. Hon kommer från forna Jugoslavien, är flykting från krigets Bosnien. Hon berättar hur hon sökte jobb och hur stort det var när hon fick ett positivt besked från SIA. Även hon har släktingar som jobbar på fabriken.
– Jag fick ett mycket varmt mottagande och jag kände mig direkt som en i gänget. Det är bra stämning och vi skrattar mycket tillsammans.

Flyttade från Tyskland
Nicole Nuhn instämmer. Hon kommer ursprungligen från Tyskland, är linjepassare och jobbar på samma skift som de andra kvinnorna som jag talat med.
Hur hon hamnade här är ett eget kapitel. Det började med att hennes man som gick arbetslös fick jobb som slaktare i Sverige.
– Efter ett halvår flyttade jag och barnen efter. Jag började läsa svenska för invandrare och sökte jobb.
Hon hade tur. En av familjens grannar var bror till vd:n för SIA glass. Han uppmanade henne att söka jobb på glassfabriken.
– Det var så jag hamnade här och jag trivs väldigt bra. Min man jobbar också här numera. Han trivdes inte på slakteriet. Arbetet här är mycket bättre. Han är maskinskötare på ett annat skift. På så sätt klarar vi barn?omsorgen.