Lennart Engströms dokumentära bilder gör Gunnar Brulin glad

Att stöta på ett självständigt, moraliskt tänkande bakom bilder hör inte till det vanliga. Dessutom måste det här tänkandet, den här moralen, utvecklas och prövas i mötet med de personerna som ska fotograferas. Och det räcker inte med att vara schysst i själva mötet, det måste också bli bilder som en publik vill titta på och blir berörd av. Det är inte lätt.

[Ur nummer: 10/2011] Man kan ta smygbilder, man kan söka provokationer, vinklar och iakttagelser som väcker anstöt och ger starka känslokickar. Inget av det här gör Lennart Engström.
Han vägrar att ta genvägen via det avvikande och exotiska. Ingen exotism. Det är inte ”De andra” han fotograferar. Det är ”Vi”.
Han vill fotografera de personer som representerar den stora gruppen människor i vårt samhälle och som lever vid sidan om mediernas spotlight.

Stabil grund
Kan det verkligen bli bra bilder av ett sådant moraliskt uppsåt? Ja, det kan det, absolut. Den dokumentära bilden står på stabil grund hos Lennart Engström. Det känner jag när jag bläddrar i boken och det får mig att tänka efter: Så här kan man också göra. Han är inte ute efter själva exponeringsögonblicket – det är ju annars en vanlig syn på fotograferandet – ”fånga ögonblicket”. Han är inte heller ute efter att arrangera ateljébilder. Det är dokumentet han är ute efter, det genomtänkta som får sitt verkliga värde om 25 eller 100 år. En sträng moral som sagt, men inte exkluderande, ett sorts hantverksmoral som är möjlig att tillägna sig genom arbete och tålamod. Jag blir glad av att se Lennart Engströms bilder och av att lära mig något om hans tankar bakom dem.
Därmed inte sagt att jag tycker att alla bilder är spännande. Många känns för vanliga och tråkiga, de talar inte till mig. Men så bläddrar jag vidare och då händer plötsligt något.

Koncentrerad ensamhet
Det är en igenkännande iakttagelse. Tänk vad många rökpauser personerna gör och så mycket ensamhet de kan koncentrera i dessa halsbloss. Att ta ett bloss på verkstadsgolvet var uppenbarligen fortfarande tillåtet på 1980-talet, men konduktör Lennart Persson på Uppsala Centralstation verkar göra något otillåtet, när han unnar sig en cigg i omklädningsrummet.
Man kan undra vad som händer med dessa existentiella ögonblick när tobaksrökningen trängs undan. Var finns möjligheten till reflektion? Den behövs ju också på ett jobb, en plats för egna tankar. Det finns en känsla av att bottna i sig själv i Lennart Engströms bilder som jag tycker mycket om. Det är inga muntra människor precis. Men de har sina magiska stunder.
Den mest magiska har inget med arbete inom livsmedelsindustrin att göra. Det är Conny Öström med tvillingsönerna på neonatal. Bättre än så blir det inte.