Harry Martinsons rymdepos Aniara publicerades 1956 och då blev han hyllad av kultursverige som en djärv förnyare. Aniara sålde som smör trots att det var ett ganska avancerat diktepos, eftersom vanligt folk blev intresserade. Men som science fiction var Aniara inget nytt. Om rymdfärjor på väg bort från en förödd planet, på drift ute i universums tomhet hade det skrivits om långt tidigare än Martinson, vilket Bertil Falk surt påpekar i sitt historiska arbete om svensk science-fiction, Faktasin. 

Häromåret gav den engelske stjärnförfattaren Ian McEwan plötsligt ut en science fiction-roman. Maskiner som jag utspelades i ett fiktivt England under 1980-talet där det gjorts enorma tekniska framsteg med maskinintelligens och människolika robotar. Falklandskriget och gruvarbetardemonstrationer mot Thatcher hör till bakgrunden. McEwan hyllades för sitt djärva grepp men kunniga sci-fi-läsare anmärkte att idéerna om artificiell intelligens och mänskliga robotar inte var så originella. Det han ”upptäckt” var allmängods som sf-författare skrivit om för länge sedan. Och bättre. 

Själv minns jag när Sven Lindqvist ”upptäckte” sin egen kropps möjligheter i Bänkpress, från 1988. Idén uppstår ur ett möte med en ung muskelbyggande skinnskalle som Lindqvist för samtal med. Kopplingen är till en början fascismens osunda maskulinitet, dyrkan av kropp och kroppslig styrka. Lindqvist blir så fascinerad av ämnet att han själv – som aldrig motionerat och betraktat sport och idrott som slöseri med tid – ger sig in på okänd mark och börjar styrketräna. 

Efter några gånger på gymmet inser han att det han ringaktat främjar allmänt välmående och hjälper honom mot depressionen efter en skilsmässa. Den superintellektuelle författaren upptäcker träningsvärk och muskler han inte visste fanns. Han förklarar rusigt det som jag och alla andra som tränat och idrottat seriöst redan visste, att träning och motion är bra för hjärnan och stimulerar tänkandet. 

Min första roman handlade om en elitidrottsman, en medeldistanslöpare med världsrekord på meritlistan. Jag försökte i honom gestalta ett slags lycka och tankedjup i den fysiska träningen. Hans tuffa träningsmetoder var en övning i mod och viljestyrka och en väg till självkännedom. Jag ville komma åt något jag kallade för ”kroppens intelligens”. Den ökade syresättningen och blodgenomströmning i hjärnan skapade en underbar känsla av klarhet och välmående. Ansträngningen släppte lös nya tankar och tidigare oåtkomliga minnen. Sven Lindqvist är inne på ämnet när han säger att styrketräningen fördjupade hans kroppsmedvetande. 

I Bänkpress upptäcker han en annan sorts bildning än hjärnans, en kroppsbildning, som han saknat i sitt ointresse för motion och avsky för bollsporter. ”Som stora skimrande bubblor stiger föreställningar upp, som hos mig inte ens i drömmen har en chans att komma fram”, skriver han om sin träningsupplevelse.

Man tänker bättre och nytt när man låter kroppen jobba. Och inte bara det. Själv hävdar jag att fysisk träning också är en träning i samhörighet, i solidaritet. Träningsdisciplin och många år i olika lagidrotter har övertygat mig om det. I ett fotbollslag är alla lika viktiga, oavsett talang och fallenhet. Ett lag som inte drivs av en vilja att hjälpa sin nästa och lagkamrat fungerar inte. Man tränar ihop i vått och torrt, det tar tid och går i små steg. Man måste ta ansvar för varandra och envist samarbeta för att långsamt bli bättre tillsammans.