Min vän grönsakshandlaren berättar att kunderna ofta tackar honom för att han håller så låga priser.

– Många av dem har svårt att få pengarna att räcka till, säger han. Särskilt svårt var det under covid, men också nu.

Då kan det betyda mycket när butiken säljer billiga tomater som man kan laga till samma dag. Eller att det erbjuds hela rissäckar av hög kvalitet, men till lågt pris per portion – eller fetaost i stora burkar, olivolja i femlitersdunkar. Att man kan köpa fula grönsaker, som är lika goda som de snygga, men kostar mindre.

Det är en hel del människor här i landet som lever på marginalen. Även om en hel del burgna helst inte vill erkänna det. Det finns inga fattiga i Sverige, brukar de säga. Fast när dessa priviligierade – de rika tvåtredjedelarna – nu själva drabbas av högre priser på bensin, el och mat, blir det förstås ett himla gnäll. 

Enligt SCB ligger andelen av befolkningen i Sverige
som lever i fattigdom på 3–4 procent. Det motsvarar nästan 400 000 personer. Värst är det bland arbetslösa. Men också för sjukpensionärer och ensamstående föräldrar är marginalerna små. Mer än 15 procent lever med risk för fattigdom, enligt statistiken. Det är de som aldrig har råd med något extra. Som inte kan resa någonstans på semestern. De, som min ryske granne, som i åratal haft två jobb, för att hans familj ska få en normal medelklass–standard. För att hans barn ska vara hela och rena och kunna följa med på skolutflykterna. Men det har tagit på honom. Han är knappt 50 år. Men ser ut att vara färdig för pensionen. Att jobba sextio timmar i veckan år efter år kan slita ner den starkaste. 

Under 1900-talet blev Sverige världens jämlikaste land. Inkomstfördelningen jämnades ut och klassresorna blev lättare. Sverige sågs som ett föregångsland av många. Före förra presidentvalet i USA använde Bernie Sanders Sverige som ett positivt exempel på bra social omsorg, med fri utbildning, fri sjukvård och bra sjukförsäkring.

Bilden hänger kvar. När jag berättar för en koreansk kompis att Sverige nu tillhör bland de mest ojämlika bland de rika länderna, tror han mig först inte. ”Inte ni! Ni tar ju hand om varann”. Jag önskar så innerlig att han hade rätt. 

Maten behöver bli dyrare säger många. Jag har också förfäktat den åsikten. Ja, på sätt och vis är priserna orimligt låga. På 1970-talet slukade käket cirka 30 procent av en normal hushållsbudget, fram till för något år sedan var vi nere kring 14 procent. Det drabbar jordbrukare här och globalt, det uppmuntrar till produktion med under dåliga arbetsförhållanden, både här och utomlands. De har hämmande effekt på övergången till ekologisk producerade livsmedel.

Livsmedelsarbetare världen över tillhör en grupp med låg eller mycket låg inkomst. Och även i Sverige är det en grupp som många gånger sliter ut sig i förtid, genom monotona rörelser och tunga lyft. Även lantarbetaren är en global underklassgrupp. 

Livsmedelsbranschen är tuff. Är priserna för höga, kan företaget vara borta på något år. Importvaror hotar inhemsk produktion. 

Jo, nog behövs högre matpriser. Och nu får vi det – fast av fel skäl. Prisökningarna kommer inte att ge de svenska jobbarna mer pengar, så fungerar det tyvärr inte. Inte heller kommer de ge arbetarna ute i världen bättre förhållanden. Arbetarna kommer däremot får betala mer för maten i butiken. 

Så, visst, gärna högre matpriser, men först en rejäl ekonomisk jämlikhet.