[Ur nummer: 04/2004] Genom åren har jag läst deckare av Kjell Eriksson, Fredrik Ekelund, Erik Eriksson, Liza Marklund, Maria Küch-en, Åke Smedberg, Aino Trosell och funnit det rätt uppiggande. Här finns ett gäng arbetarförfattare som på bred front brutit ner delar av kriminalromanens ganska borgerliga genrekonventioner. En medelålders frånskild undersköterska kan vara huvudkaraktär eller en färsk journalisttjej med arbetarbakgrund. Brotten spinner långa politiska trådar ner till svensk trettiotalsnazism och latinamerikansk vänstergerilla. Det kan handla om en arbetsmiljöskandal, prostitution, kvinnomisshandel.

Ofta ges starka porträtt av poliser som jobbat sig upp från botten genom hierarkierna, som poliser i verkligheten gör. Arbetarförfattarna ger tillbaka snutarna deras sociala arv och vrider perspektivet till den vanlige medborgarens verklighet.

Allt frid och fröjd? Nja, ett problem uppenbarar sig. Man kan fråga sig vad deckarboomen beror på? Är det ett skapat behov av smarta författare som upptäckt att de blir lästa och tjänar pengar om de skriver spekulativa deckare, ivrigt påhejade av förlagen? Eller finns det idag en bredare beredskap bland bokläsarna för spänningslittteratur? I så fall varför? Kanske ingår boomen i en allmän vantrivsel i ett allt mer orättvist, ideologiskt fattigt och avpolitiserat samhällsklimat där deckaren blir några timmars verklighetsflykt och bekräftelse på hur maktlös den vanliga människan är. Deckaren som opium för folket när den konventionella romanen skjuter på avlägsnare mål och undviker samtiden.

En utmärkande egenskap med den gängse kriminalromanen är ju att den precis som tabloidpressen blåser upp sensationella undantags- och extremfall. Den vanliga vardagsverkligheten blir i spänningsruset bara en transportsträcka mot det fruktansvärda brott som väcker skräck hos och avståndstagande från allmänheten. Fattiga i förorter, muslimer, invandrare, kristna sekter, ungdomsbrottslighet, nynazister, östeuropéer, allt som känns främmande görs farligt.

Jag kan tänka mig att den som läser mycket deckare och kvällstidningar är mer mottaglig för den typen av demonisering och överdrivna hotbilder, som på ett annat plan sänder budskapet att staten inte kan garantera medborgarna säkerhet och trygghet.

Segregering och medborgargarden uppstår och de rika låser in sig i befästa reservat. Samhället faller sönder, var och en får lita till sig själv, privata lösningar står till buds för en del. Utrymmet för kollektiva lösningar och klassolidariskt handlande minskar. De som kan roffar åt sig, och skiten sipprar ner från toppen. Samhällsproblem tevefieras och deckarfieras.

Att deckarboomen sprider en känsla av maktlöshet och konserverar samhällsutvecklingen har jag inga belägg för men jag tycker det finns skäl för radikala författare att fråga sig: ska jag hänga på racet eller nyansera verkligheten med kritiska motbilder? Eller är det så enkelt att arbetarförfattarnas deckare beskriver just motbilder? Så här ser verkligheten ut. Hur blev det så här? Vad ska vi göra nu?