[Ur nummer: 04/2004] Det fanns en tid då jag ville syssla med snabba klipp, göra snabba pengar. En tid, i mitten på 80-talet, då jag ville tillhöra yuppiekulturen.
År 1985 började jag läsa 3-årig ekonomisk linje på ett högborgerligt gymnasium. Det tilltalade mig då. Men ganska snart insåg jag att jag inte delade skolans och flertalet av mina klasskamraters samhällsvärderingar.

En hel del av dem som jag läste tillsammans med växte upp i ekonomiskt starka hem med föräldrar på höga positioner i samhället eller egna företagare (oftast framgångsrika sådana). Några bodde i mångmiljonvillor. Själv växte jag upp i en arbetarfamilj med mycket små möjligheter till ekonomiska utsvävningar.

Moderata ungdomsförbundet brukade belägra gymnasiets skolgård när vädret passade, det delades ut flygblad och propagerades för ett samhälle där man inte behövde ta ansvar för varandra. Istället handlade det om hur man själv skulle se till att få det bra utan hänsyn till sin omgivning.

Grupptrycket i skolan var högt vilket ledde till att jag tröttnade och hoppade av efter 2 år. Konstigt nog var jag aldrig avundsjuk på mina klasskamrater, upplevde dem inte som lyckligare trots allt. De hade större press på sig att lyckas i skolan än vad jag hade och ofta har jag undrat vad som hände dem. Det passade mig inte längre att vilja leva ett liv där man helst skulle trampa på andra för att komma upp i samhällets hierarki. Inte heller yuppiekulturen, som lockade med häftiga prylar snabba pengar och ännu snabbare bilar, tilltalade mig längre.

Jag blev en knegare och trivs mycket bra med det.
Men slapp jag aktiemarknaden för det?
Idag har vi alla blivit börshajar, ofta mot vår vilja. Pensionssystemet utvecklades till ett risksparande i olika aktiefonder, vi ”får” använda vår fria vilja till hur pengarna ska utvecklas, det vill säga hur stor pensionen blir den dag det är dags att säga adjö till det aktiva arbetslivet. Vår frihet har blivit enorm, eller?
Nja, friheten sträcker sig till valet av vilken girigbuk som ska få leka med våra pengar. En frihet som står oss dyrt. Avslöjanden om Skandia Livs chefers lyxliv som bekostas av pensionspengar får mig att undra om detta är en isolerad händelse. Det kanske finns fler chefer, som har hand om våra surt förvärvade pengar, vilka lockats av samma skäl som Skandiachefernas.

Det kanske rent av är så att pengarna börjat ta slut, det är möjligt att detta är anledningen till att Göran Persson vill att våra sociala försäkringar ska förvaltas på liknande sätt? Inte omöjligt att det sitter några giriga förvaltare (kanske någon av mina gamla klasskamrater) någonstans i vårt avlånga land som inte fått sin lägenhet lyxrenoverad, eller som är behov av en resa till ett avlägset resmål. Gärna svindyrt.

Om det ändå vore en enkel resa till månen, då skulle jag mer än gärna ha betalt resan. Jag är i alla fall säker på en sak, mer av mina pengar ska de inte få leka med. Det är illa nog att de har makt över mina pensions-pengar.
Dixi et salvavi animam meam – Jag har talat och därmed räddat min själ.