[Ur nummer: 02/2004] Givetvis är det i grunden bra med en facklig/politisk samverkan mellan LO och Socialdemokraterna. Men när den socialdemokratiska regeringspolitiken tenderar, som den gör nu, att gira tvärt åt höger så lurar en stor fara bakom knuten i den intima samverkansformen. Kritiken mot enskilda delar i den förda politiken har uppenbarligen svårt att få utlopp inom det gängse fackliga besluts leden när sossarna har regeringsmakten.

Alla form av kritik mot den förda regeringspolitiken, från det genuina fackliga medlemsledet, bromsas upp och slätas ut i den interna fackliga beslutsprocessen. Bevarandet av det goda samverkansklimatet mellan facket och partiet tenderar att bli överordnat den öppna kritiska diskussionen inom facket. Locket läggs på.

Men bitterheten fortsätter ändå att gro nere i det fackliga fundamentet! 
Resultatet av EMU-valet, där en klar majoritet i den fackliga medlemskåren tyckte annorlunda än ledargarnityret, borde leda till en viss eftertanke i fackliga alpinistkretsar.

Hur mycket otillfredsställelse förmår till exempel den fackliga organisationen svälja utan att den inre aktiviteten havererar totalt och bara det yttre skalet prålar intakt? Hur mycket mer ”vi och dom” står facket pall för?

Just nu cirkulerar ett ”Öppet brev” adresserat till ”regering, riksdag, LO och dess medlemsförbund”, runt ute på arbetsplatserna. Avsändare är Järnbruks-klubben/Metall vid SSAB tunnplåt i Borlänge. I brevet uppmanas de lokala fackklubbarna att reagera och protestera mot den förda politiken: ”Vi ser nu återigen hur grundvalarna i vår gemensamma välfärd hotas, samtidigt som spekulationsekonomins direktörer skor sig”.
Brevskrivarnas initiativ är aktningsvärt. Protesten behövs, den är väntad och den kommer inte en dag för tidigt. Och den stöds med sannolikhet av en mycket ansenlig andel av LO:s medlemmar.

Men det som är mycket oroväckande ur facklig synvinkel sett, är att ”protestbrevet” inte enbart är adresserat till regering och riksdag utan även till LO och dess medlemsförbund. Enligt brevskrivarna likställs alltså LO och dess medlemsförbund med det politikergäng som nu är i full färd med att rasera vår gemensamma välfärd.

Vi tar vårt ansvar! konstaterar brevets avsändare, klubbstyrelsen vid SSAB tunnplåt  i Borlänge, och frågar samtidigt: När ska regering, riksdag och LO ta sitt?
Det är en fråga med udden klart och tydligt riktad mot tillståndet i den egna fackliga organisationen. Och det är också fråga som väcker en följdfråga: Existerar det ett allvarligt demokratiskt underskott inom den fackliga organisationen?
Går det helt enkelt inte att förmedla en politisk protest nedifrån och upp inom den fackliga organisationens ramar när regeringsinnehavet vilar i känsliga sosse-händer? Krävs det ett öppet brev för att kritiken och protesten skall nå ut?

Om så är fallet är det fara å färde. För då ges sossarna som det enda existerande riksdagsparti, i skydd av den facklig/politiska samverkan, en unik möjlighet att utan fackets samfällda protester rasera vår mödosamt uppbygga gemensamma välfärd.
Varje annat parti i regeringsställning som skulle drista sig till att utföra något liknande skulle omedelbart halshuggas verbalt av ett enat LO och dess medlemsförbund innan ens någon enskild LO-medlem hunnit kommit på tanken att i protest författa ett öppet brev.
Kan vi svälja det också?