Ingen vet vad nordiska Cloetta Fazer har för planer

Godisskålen på fackexpeditionen är fylld med välkända märken som Dumle, Fazer blå, Fazermint och Geisha. Allt är tillverkat på Cloetta Fazers polska fabrik för den inhemska marknaden. Konkurrensen är dock hård och oron för framtiden är stor bland de polska arbetarna.

[Ur nummer: 07/2004] Fabriken ligger i utkanten av Gdansk. Inte långt härifrån växte nobelpristagaren Günter Grass upp. Förmodligen åt han som barn choklad som tillverkats på fabriken. Fabrikens polska klassiker är idag ett minne blott. Sedan Cloetta Fazer tog över är sortimentet helt förändrat.
Det är en anrik fabrik. Den togs i bruk 1923. Det syns inte minst på de äldre tegelbyggnaderna. Stora delar av maskinparken är dock modern. HACCP-godkänd har fabriken varit i ett par år.
Danuta Kwapinska-Koronowicz, Solidaritets klubbordförande, har arbetat här i 36 år. Hon har inte bara  varit här längst, hon är också, 61 år gammal, äldst på fabriken. Hon skulle egentligen ha gått i pension, för det gör kvinnor i Polen vid 60 års ålder. Hon har dock valt att fortsätta ett tag till.
– Jag vill inte sluta då jag har fackliga förpliktelser. Det som är bra vid min ålder är att ingen kan göra mig något.
Totalt arbetar 380 personer på fabriken, varav cirka 80 procent är kvinnor. Solidaritet har 100 medlemmar på fabriken, OPZZ har cirka 20-30 medlemmar. De har inte lyckats teckna något kollektivavtal. Förhandlingar har inletts men de har lagts på is på grund av den otrygga situation som råder när det gäller fabrikens framtid. Lönerna är därefter.
– Jämfört med EU är lönerna i Polen mycket låga. Här i produktionen ligger de på cirka 1 500 zloty (ungefär 3 000 svenska kronor) efter skatt. Jag tar en risk när jag berättar detta för lönerna är egentligen en företagshemlighet, säger Danuta Kwapinska-Koronowicz och tillägger:
– Min uppfattning är att för att kunna leva skäligt så bör man tjäna 3 000 zloty netto. Då har man så att det räcker till det mest basala och kanske till ett bio- och teaterbesök.
Hon är en kvinna med stor pondus. Inte bara sättet att tala utan sättet att röra sig vittnar om att det här är en person som man inte sätter sig på i första taget.
Innan vi kommer in på den bekymmersamma situation som idag råder på fabriken, vill hon berätta om dess historia. Det är viktigt för att förstå vad som nu händer.

Tre fabriker slogs ihop
Från början fanns det inte en utan tre fabriker i kvarteret. 1945 nationaliserades fabrikerna och 1952 slogs de ihop till ett bolag under namnet Baltic. 1992 var det dags för privatisering.
– Vi var 700 anställda som köpte de tre fabrikerna. Vi gick delvis in med egna pengar vilket innebar att vi var många små aktieägare som stod som ägare.
Övergången från planekonomi till marknadsekonomi blev dem övermäktig. Det hjälpte inte att här fanns en stor kunskap och kompetens. Det dröjde inte länge förrän ekonomin var så hårt ansatt att man tvingades vända sig till en strategisk investerare.

Flera intressenter
Förhandlingar inleddes med flera intressenter. Fazer framstod som den mest seriösa och 1993 inleddes samarbetet med det finländska företaget som till att börja med kom att äga 51 procent av aktierna och de anställda 49 procent.
Det är på denna punkt som hon idag funderar över om de gjorde rätt. Det märks att hon grubblat mycket över detta.
– Det är svårt att säga om vi klarat oss utan att vända oss till en investerare. Det vi kan göra är att jämföra med andra i branschen. Men vad som var rätt eller fel är det ingen som idag vet. Just då verkade det som den enklaste lösningen.
År 2000 fusionerade Fazer med Cloetta. Det sammanföll med att de anställda sålde resten av aktierna till Cloetta Fazer som därmed kom att äga fabriken till 100 procent.
– Vi fick efter vår mening bra betalt efter vissa förhandlingar. Det var ett ärligt pris som man gav oss. Och vi blev  enligt vår uppfattning på inget sätt lurade.
På andra punkter är hon betydligt mer kritisk till ägarens agerande. De välkända polska produkterna som hade ett starkt fäste på marknaden lades i malpåse. Istället började de att nästan uteslutande producera choklad under svenska och finska varumärken. Hon låter förstå att de därmed på sätt och vis började gräva sin egen grav…
Danuta Kwapinska-Koronowicz blev fackligt aktiv först på ålderns höst. Hon kom att engagera sig när endast en av de tre fabrikerna blev kvar och de massuppsägningar som följde av detta. När det senare var dags att välja klubbordförande blev hon tillfrågad.
– Jag sade inte ja med en gång. Det var ett stort ansvar att ta på sig. Men jag valde mellan att gå hemma och laga pannkakor eller aktivt engagera mig socialt. Valet var enkelt… Min väninna sade att laga pannkakor inte är nog för mig. Jag måste göra något mer.
Nu återstår två år av hennes mandatperiod.

* Vad tror du om framtiden?
– Det är svårt att säga. Vi lever i en tid där det är svårt att förutsäga vad som kommer att hända. Det råder stor oro för vad framtiden bär med sig. Tyvärr har vår marknadsandel sjunkit. Det har varit svårt att nå den position vi haft tidigare. Det gäller ju att hela tiden växa. Det är det som gäller annars signalerar man att det går dåligt.
Hon säger att det finns flera orsaker till att det inte går något vidare för fabriken.
– Det är en mycket hård konkurrens som råder. Inte alls som förr då det var svårt att få tag i choklad. Folk köpte det som gick att köpa fast det ibland inte ens smaka som choklad. Idag är det svårt att sälja fast vi gör en mycket god choklad, säger hon och fortsätter:
– Situationen ser ännu mörkare ut i och med EU-inträdet. Föreskrifter och priser förändras. Som vi ser det har våra ägare inte förberett sig tillräckligt för denna nya situation. De beslut som fattas är inte helt begripliga.

* Vad är det som blivit bättre sedan Cloetta-Fazer tog över?
– Det är svårt att uttala sig om, säger hon efter att ha suttit tyst en lång stund. Vi ingår i samma koncern som de andra fabrikerna men vi behandlas inte så. Det är som det finns två standarder.

* Känner ni er utnyttjade?
– På sätt och vis, framför allt känner vi oss otrygga.
Bakgrunden till det är att fabriker och arbetare inom samma koncern ställs mot varandra. I Finland är arbetarna oroliga för att produktion ska flyttas till Polen på grund av det låga löneläget. I Polen är arbetarna oroliga över att produktion ska flyttas från Polen till Finland för att det är där företaget har sina rötter.

Gissningar och spekulationer
Enligt Danuta Kwapinska-Koronowicz är det just nu mer troligt att hennes fabrik blir den som drabbas. Att produktion hämtas hem till den finska fabriken. Detta tyder den information på som hon nyligen fått av representanterna i det europeiska företagsrådet, EWC.
– Det är svårt att säga exakt vad som kommer att hända. Det mesta handlar just nu om en massa gissningar och spekulationer.
Klubben har därför skrivit till koncernledningen och bett om ett möte.
– Min erfarenhet säger mig att vi inte ska bli förvånade om vi inte får några klara besked.