[Ur nummer: 07/2004] Äntligen är den här, sommaren och en efterlängtad semester. Vi har EU- valet bakom oss och de mörka och trista tidiga morgnarna vi slitit oss ifrån sängens varma trygghet. Det är nu vi har möjlighet att vila upp oss så att vi åter kan bli de högproduktiva anställda våra arbetsgivare så gärna vill ha.
Hur som helst, jag älskar semester. Läste någonstans om någon som undrade varför vi inte hade 47 veckors semester och jobbade de 5 veckor som var över?
Tänk hur låg arbetslösheten hade varit då! Vi hade varit tvungna att importera arbetskraft och ingen i landet hade behövt känna sig utanför arbetslivet. Alla invandrare hade plötsligt tagits emot med öppna armar av alla, ungefär som på 50-60 talen då arbetskraften var en brist.
Om vi ändå fått behålla de två extra dagarna semester vi fick för ett antal år sedan. Säg den glädje som varar!
Det är inte allt för länge sedan vi arbetare inte hade en aning om vad semester var för något. Min morfar berättade för mig, när han levde, att när den första semesterveckan infördes visste han inte riktigt vad han skulle göra med så mycket ledighet. En hel vecka!

Nu för tiden vet vi inte hur vi ska få tiden att räcka till under semestern och då är vi ändå lediga i fem veckor. Tiderna förändras och vi med den.
Tror inte vårt behov av vila beror på hårdare arbete än tidigare, jag tror istället det är ett högre levnadstempo idag vilket leder till stress och som i sin tur gör att vi känner oss slitna. Alla de ”måsten” vi skjuter framför oss till semestern innebär att ledigheten upplevs som minimal.
Det sägs att man bör ta minst fyra veckors semester (ingen risk jag inte gör det) för att kunna hämta nya krafter. De två första går åt till att varva ner från arbetet, den tredje veckan är den egentliga semestern eftersom i den fjärde veckan varvar vi omedvetet upp igen inför det kommande arbetet.
Det är ytterligare ett stressmoment i sig att försöka hinna koppla av från jobbet under ledigheten och det är väl inte det som är meningen med vår lagbundna semesterrätt?

Jag var på min dotters första skolavslutning och en våg av nostalgi sköljde över mig. Vem kommer inte ihåg den härliga känslan av frihet över att ytterligare ett skolår var avslutat. Framför sig hade man oändligt många (tyckte jag då) veckors ledighet. Den kommande skolstarten efter lovet var långt, långt borta. Äntligen fick man sova så länge man ville, ha tid till allt man ville göra. Att pengar inte växte på träd visste man inte då. När man bad om lite extrapengar av sina föräldrar och inte fick det, tyckte man att de bara var snåla och orättvisa. Föräldrarna förstod inte att man bara måste ha slantarna till något livsviktig t. ex. glass, godis eller serietidningar.
Det var en härlig tid !
En sak har vi arbetare gemensamt med alla sommarlovslediga barn. När deras lov och våra semestrar börjar närma sig slutet, är jag säker på att vi alla tänker: Är det redan över?
Ha en skön sommar!