[Ur nummer: 09/2004] Den 5 oktober 1923 föddes Stig Dagerman. Nu till hösten är det femtio år sedan han i november1954 hittades död av koloxidförgiftning. Han hade stängt in sig i garaget i Enebyberg där han bodde, och satt igång motorn. Det sägs att man fann honom halvvägs ur bilen, liggande på golvet. Som om han hade ångrat sig men inte hunnit ut. Hans självmord vid 31 års ålder är ett av svensk litteraturhistorias mest berömda och – får man väl säga – mest mytomspunna och exploaterade.

Själv har jag under några år läst en hel del av och om Stig Dagerman. Han debuterade 1945 med romanen Ormen och kom sedan under en sjuårsperiod att skriva fyra romaner, en novelllsamling, en handfull teaterpjäser, ett berömt resereportage om ett Tyskland i ruiner efter kriget (Tysk höst). Till detta kommer ytterligare tusentals artiklar, samt essäer, berättelser, dikter, filmmanus. Till saken hör också att mycket av det han skrev, framför allt romanerna och artiklarna, var lysande. Han är det unga litterära geniet, som efter en lavin av skaparkraft plötsligt drabbas av leda och äckel inför sitt skrivande. Efter den sista romanen Bröllopsbesvär från 1949 hade han svårt att skriva det stora, mogna romanverk som både han själv och publiken krävde av honom. Hans ofullbordade romanidéer finns idag samlade i tryck och kommenterade i hans brev, där han med stor självinsikt förklarar sina misslyckanden. Det sista och postumt utgivna var inledningskapitlet till en roman om Carl Jonas Love Almqvist, med titeln Tusen år hos Gud.

Dagermans centrala tema var att genom litteratur skapa klarhet och medvetenhet så att människan skulle kunna förstå sitt liv djupare och inte vara rädd för ångest och meningslöshet. Litteraturen skulle hjälpa människan att leva sannare och vidga livsperspektivet. Dagerman ville, skrev han, ”skildra människan i hennes kamp för friheten från nöd, skräck, misär, fulhet, dumhet och livsförnekande konventioner.”

Men sig själv förmådde han inte hjälpa. Han förblir det oförlösta, unga geniet. Hans korta liv är en berättelse som ofta skymt författarskapet. Den handlar om en gosse som övergavs tidigt av sina föräldrar, som väntade i hela sin barndom på att hans mor skulle komma och hämta honom, men hon kom aldrig. Pojken växte upp till att bli en känd och hyllad författare, han bytte namn från Jansson till Dagerman, men kom aldrig undan känslan av skuld och övergivenhet. Med litteraturen som verktyg gjorde han djupdykningar i mänskopsyket för att försonas med sitt personliga trauma. När hans författaridentitet tycktes försvinna i och med romanhaverierna de sista åren, var han ingenting värd i egna ögon. Självhat, depression och social hemlöshet gjorde sitt till. Han är en litteraturens James Dean, evigt ung, evigt gåtfull.

I skuggan av självmordet ser många Dagermans författarskap som ett misslyckande. Jag hävdar motsatsen. Han var produktiv också de sista åren, det enda han inte orkade vänta ut var en ny stor roman. Författarskapet blev kort och intensivt, men djupare och mera omfångsrikt än många andra svenska författare som haft en hel livstid på sig.