[Ur nummer: 10/2004] Jag har en möjligen något avvikande kärlek, året runt, men mest om sommaren. Och jag är inte ensam om min läggning, vi är många. Vår förtjusning är stark och vi visar den öppet: Passionen för öar. Nesofili!
På Koster i somras stack kusin Bengt i min hand en nyutkommen bok av Anders Källgård och utgiven på det kreativa Göteborgsförlaget Korpen. Författaren har rest jorden runt och studerat öar och ö-kulturer i sju år. Han känner Åstol i Mar-
strandsfjorden lika väl som Funafuti, huvudön i söderhavsnationen Tuvalu. Han har gästat danska Aerö och franska Miquelon söder om Newfoundland. Och överallt bemannas han av samma eufori.
Jag läser och känner igen mig, för jag har ju varit på Käringön, Väderöarna, Härön, Måseskär, Gotland, Kreta. Vad är det då som är så speciellt med öar?  En annan författare, John Fowles påstår i sin bok ”Islands”, att de får oss att ”att stanna till och tänka lite: varför är jag här, vem är jag, vad handlar allt om egentligen, vad var det som gick fel?”
Kanske är detta väl djupsinnigt. Ändå menar jag att Fowles fångar något väsentligt.
 
Ön inger trygghet, den har, till skillnad från fastlandet, klara och beständiga gqränser. Om den är liten skänker den också känslan av överblickbarhet, utvaldhet.
I Källgårds bok firar nesofilin ständigt nya triumfer. I synnerhet vid skildringen av Homo insularis, ö-människan, som – menar författaren – fortfarande präglas av förnöjsamhet, integritet och intresse för medmänniskor. Egenskaper som blivit alltmer sällsynta i det övriga samhället. Källgård citerar det tvärvetenskapliga projektet Kosterhälsan:
”Kosterborna är trogna sina öar. De lever i förnöjsamhet med sin utsatta position. De klagar inte på bristande service när de, svårt sjuka – kanske med hög feber eller svåra smärtor – måste fraktas på ett mopedflak i kyla och vind till närmsta brygga för besvärlig båttransport till Strömstad.”
1993 tar Källgård färjan till Åstol, det forna fiskeläget där väckelsen tändes på 1920-talet och där fromheten ännu är stark i både helg och söcken. Han strövar i de trånga gränderna där ”en svartklädd kutryggig kvinna vaggar långsamt framåt i värmen” – och tycker sig se att befolkningen härute har mer gemensamt med Medelhavets öbor än med andra fastlandssvenskar!
I sin hyllning till öarnas folk erkänner författaren att han stundom hemfaller åt en lätt romantisering. Ändå håller han fast vid att Homo insularis stressar mindre än fastlandsborna: ”På öarna går det lugnare till, det finns mer av samarbete, mer ’kvinnligt beteende’. Ö-människan har starkare integritet, låter sig inte styras av trender eller överhet”. Se bara på folk i Göteborgs södra skärgård, som åker flakmoppe utan lagstadgad hjälm!
 
Materiellt har öbor världen runt ibland sämre villkor än medborgarna på fastlandet. Där-emot har de inte sällan högre livskvalitet, mätt som känslan av frihet, oberoende och välbefinnande.
I en alltmer uppskruvad, kommersialiserad tillvaro ser han Homo insularis som ”ett slags envis och stolt motståndsmänniska, utan uppgivenhet och cynism”.
Som naturaliserad fastlandsbo – med rötter i Bohusläns övärld – måste jag bestämt ta mig en rejäl funderare om detta kan vara sant. Men nesofil är jag i alla fall. Ö-älskare. Tveklöst.