Fyra timmar om dagen, i stort sett varje dag, i tre månaders tid, har Jan Inge Brandin agerat blockadvakt utanför Mariestads Fiskaffär.
– Usch vad man blir bespottad, så mycket onyanserat skitsnack om facket man får kastat på sig när man står här, säger han.

[Ur nummer: 10/2004] Det är faktiskt riktigt skrämmande vilka aggressioner mot facket många går och bär på, i synnerhet i den äldre generationen, de över femtio plus, konstaterar Jan Inge Brandin när han och Tommy Apell en tisdag förmiddag står utanför Mariestad Fiskaffär och delar ut blockadinformation till den förbipasserande allmänheten.
– Det är ingen som har brukat fysiskt våld mot mig än, men det var en aggressiv farbror här i fredags som viftade med knytnäven framför ansiktet på mig och hotade med stryk. Men mer än så blev det inte.
Till Mariestads fiskaffär hör ett litet rökeri. I det rökeriet arbetar sen en tid tillbaks en Livs-medlem. Problemet för hans del är att Livs saknar avtal med fiskaffären. Vilket kort och gott innebär att förbundet inte kan garantera och bevaka hans rättigheter på arbetsplatsen.
 
Vägrar skriva på avtal
Trots otaliga påstötningar från den lokal fackliga organisationen, Livs avd 17 Skara, har fiskaffärens ägare envetet vägrat skriva på ett kollektivavtal. Vilket har resulterat i att Livs blåst till strid och tagit ut sin medlem i strejk och blockerat arbetet i fiskaffärens rökeri.
Det gjordes den 7  juni i år.  
Och för att upplysa den breda allmänheten om blockaden har man sen dess ställt två blockadvakter utanför fiskaffären för att dela ut information om varför man har tvingats vidta den här fackliga stridsåtgärden.
Navet i ”vaktverksamheten” är Jan Inge Brandin, han har åtagit sig att ställa upp som blockadvakt i stort sett veckans alla dagar.
– Det kan jag göra därför att jag går arbetslös, sen Kronfågel la ner verksamheten på slakteriet  i Skara i våras, där jag jobbade och där jag var huvudskyddsombud.
Under de många timmar Jan Inge har tillbringat utanför fiskaffären har han mötts av betydligt fler negativa än positiva kommentarer till det fackliga agerandet.
– Tyvärr är det på det viset. Det är nästan så att jag måste tvätta ur öronen när jag kommer hem efter ett sånt här vaktpass, för att få bort allt skitsnack, men ibland kommer det faktiskt fram någon sympatisk själ också och säger: ”Jag stödjer er! Stå på er!”. Men det händer allt för sällan, säger han.
Under några förmiddagstimmar parkerar jag mig själv tätt invid Jan Inge och Tommy och tjuvlyssnar på kommentarerna de får, då de erbjuder de förbi passerande ”lite information från facket” genom att räcka fram ett litet flygblad.
En rullatorstödd äldre dam stannar till och undrar nyfiket varför de två står där. När hon fått det klart för sig  understöder hon spontant deras agerande med den revolutionära kommentaren: ”Vrid huvudet av honom (fiskaffärens ägare) vet jag. Det brukar man ju göra med sillar.”
Men hon är tyvärr en av få påhejare, de flesta som passera gör det med små snäsiga kommentarer som: ”Har ni inget annat för er?”, ”Nu får ni väl ge er!”, ”Åk hem och gör nått vettigt istället!” och så vidare.
En man i den övre medelåldern är riktigt urförbannad. Närgånget attackerar han Jan Inge med ett hetsigt ordflöde och menar att facket bara gör sig till åtlöje genom att hålla på så här.
– Ni förstärker bara den nidbild, som så många redan har av facket, som en stor okänslig ångvält, hävdar han samtidigt som han berättar att han själv är medlem i ett annat LO-förbund.
 
Tungt opinionsläge
Och just nu är troligen hans tolkning av opinionsläget riktigt.
Vad många Mariestadsbor enbart ser, är en liten fiskaffär , ägd av en servicebenägen och hygglig prick, som nu blir hårt ansatt av det stora starka facket av en anledning, krav på att teckna ett kollektivavtal, ett avtal vars avgörande betydelse för de anställdas framtida trygghet få tycks förstå innebörden av.
Den bilden understöds också helhjärtat av de anställda som arbetar avtalslöst i fiskaffären. På ett textat plakat, fasttejpat på butikens entrédörr,  intygar de att deras arbetsgivare ger dem en hygglig lön, ger dem stor frihet i jobbet och vill dem väl i största allmänhet.
– Deras plakat gör det ju inte  precis lättare för oss att  få allmänhetens sympati för vårt  högst berättigade krav  på ett kollektivavtal, konstatera Jan Inge Brandin lite bittert.
För Tommy Apell, som till  vardags arbetar på Arla Foods i Götene, är det debut som blockadvakt. När han efter några timmar summerar sina intryck, konstaterar han.
– Att folk skulle ha synpunkter på blockaden förstod jag, men att  så många skulle vara så ilskna och dåligt informerade om vad den fackliga verksamheten i grunden handlar om, hade jag nog inte trott. Det kom faktiskt som en obehaglig överraskning.