[Ur nummer: 12/2004] Sett utifrån ett stockholmskt grodperspektiv kan knappast någon under de senaste fyra veckorna ha undgått den fylliga massmediala informationen att ”fackpampar”, företrädesvis med hemhörighet i Livs avdelning 4 Stockholm, i skydd av förvaltarskapet i en bostadsstiftelse – Anna Johansson-Visborgs – har tillskansat sig förmåner både för egen och närbesläktades del.
Hur välinformerade ni utanför stockholmsvärlden är om just den här mångbottnade och pinsamma händelsen, har jag ingen grundmurad uppfattning om. Men oavsett det, är det som hänt bedrövligt.
Och minst lika bedrövligt är att ingen sansad kraft inom organisationen, i första hand då i Livs avdelning 4, lyckats sätta stopp för den självpåtagna maktfullkomlighet som är upphovet till hela den här skandalen och som låtit det hela rulla på.

Bromsförsök har verkligen gjorts, ska ni veta, men de som gjort dem har bildligt talat blivit halshuggna jäms med knävecken. Därför att den lilla stenhårda fackligt förtroendevalda kärna – den som är så bra att tillgå när det gäller att tygla arbetsgivarparten men som är helt förödande att konfronteras mot när den i självförsvar väljer att gå emot medlemsinflytandet – i det här fallet aldrig tillät någon intern kritik att sippra ut.
Inte förrän nu i höstas, då en ny oblyg sanningsivrare var på väg att offras i Livs avdelning 4 fick man stopp på eländet då Livs förbundsledning resolut grep in och förhindrade slakten.
Men då var skadan redan skedd.

Den som vill roa sig med att borsta bort de otillbörliga yttre attributen, de som nu har blivit synliga tack vare massmedias intensiva belysning, från just den här skumraskhistorien och försöker hitta det rötägg som fått hela ynkedomen att växa och stinka blir egentligen än mer bestört.
Här döljer sig nämligen något som man på goda grunder kan kalla avigsidan av det hedervärda fackliga och politiska samarbetet. Ett nätverk sammantråcklat för att stärka arbetarklassens inflytande i samhällsbygget, men på vars avigsida enskilda trådar vävts samman till en härva av oblyga gentjänster på det personliga planet.
Om du stöttar mig i valet till den och den förtroendeposten lovar jag att hjälpa dig med den och den saken! Fixa en lägenhet till exempel!
Tyvärr har såväl Anna Johansson-Visborgs hedervärda Stiftelse som Minne av några få individer utnyttjas som en plattform i denna fackligt-politiska gentjänsthärva och gjort det hela till en olägenhet för oss alla med hjärtat till vänster.

I och med detta vemodiga konstaterande avslutar jag nu 27 minnesrika år på mål &medels redaktion, och lägger med varmt hjärta och stor tillförsikt tidningens framtid i mina kvarvarande redaktionskamraters, under Malin Klingzell-Brulins chefredaktörskap, trygga händer.
Tack och adjö. Ta nu väl vara på er själva, era kamrater och era rättigheter, varhelst ni än befinner er ute i Livs-Sverige!