[Ur nummer: 01/2005] I ett annat land där jag är rätt ofta, så ljuger folk medvetet. Första gången jag kom på det var en söndagskväll på puben när ett bullrigt par berättade om sina alldeles vanliga liv. Bortsett från att allt de sa var så vanligt tyckte jag de var rätt kul.
– Bara ljug! sa min infödda väninna.
– Varför skulle dom ljuga?? undrade jag.
– Varför skulle dom inte? sa hon och spelade på läppen.
Jag vet faktiskt inte om det där paret verkligen ljög. Men jag blev lite mer vaksam i just det landet. Bara någon vecka senare träffade jag en herre som skröt så det spottade och fräste. Medan jag ömsom slog mig på knäna av skratt, ömsom låtsassnyftade åt hans rövarhistorier. Som visade sig vara sanna. Det är vådan av lögner. Att man till slut inte tror på något.

Fadern påstod att det var just så enkelt: folk ljög i stort sett alltid. Det var det enda man kunde lita på. Han hade fel. Folk i landet Sverige ljuger inte. De bara undanhåller sanningen. Fel igen! Skulle den här gången fadern, som var noga med orden, ha sagt. Undanhåller man en del av sanningen så blir det man säger en lögn.

Jag tror det är en bra sensmoral. Inte så att man jämt måste berätta allt. Det skulle bli väldigt tröttsamt. Sår i öronen redan till morgonfikat. Oskadliga nödlögner kan också gå an. Om man kan dra gränser. Det är svårt. Pinocchio hade inte alls tänkt sig en så lång näsa.

Äsch, jag ville bara säga att jag börjar inse att fadern hade rätt, det är en annan moral som gäller än den jag trott på och hittills försökt leva efter. Det gångna året har de radat upp sig rätt massivt: flamsande uppdragsgivare, inställsamma chefer, lismande styrelsekollegor, fånleende partygrabbar.
Inte så att de blåljugit om löskukar och sånt hela bunten (nja, det skulle väl vara någon enda i så fall). Nä, bara undanhållit lite sanningar. För att göra vardagen enklare för sig själva. Fast jag fattade förstås ingenting utan litade på dem allihop. Tills sanningen kröp fram, för det gör den nästan alltid.

Då skämdes de inte alls utan blev arga. På sanningssägarna. Det är den verkliga sensmoralen. Skjut budbäraren! Den som avslöjade falskheten.

Partygrabben och chefen kunde hulka ihop.
För det blev ju så pinsamt och krävde så jobbiga bortförklaringar. Det var ju så liiiite. Och sånt som alla människor säger och gör…
Just det. Det var ju det fadern sa. Och min irländska väninna.
De hånskrattar väl i sina himlar. Åt mig. Slår sig ömsom på knäna. Medan jag funderar på om devisen för året kunde vara ”bättre en dildo i handen än tio undanhållna sanningar och lika många dåliga bortförklaringar i skogen.”
Fast än har jag faktiskt inte sett till någon dildo, ens anonymt.
Om sanningen ska fram.