[Ur nummer: 02/2003] Inte sakta och sövande utan i ett rasande raskt tempo är det fackliga inflytandet på lokal nivå på väg att malas sönder och samman. På många arbetsplatser har enskilda individers anställningstrygghet idag luckrats upp så till den milda grad att de inte ens själva med säkerhet vet vare sig vem de är anställda av eller om de över huvud taget är anställda.
Med dolda förmåner och hemliga lönenivåer är lönesättningen på väg att individualiseras allt mer åt tjänstemanna- och rövslickarhållet till. Det samfällda motståndet mot de allt mer horribla arbetstiderna har redan rasat sönder och samman fullständigt.
Inom Livsmedelsarbetarförbundet finns en i många stycken imponerande stark, fackligt välutbildad och vittförgrenad lokal facklig verksamhet. Inte tu tal om annat.
I form av gediget utbildade fackligt förtroendevalda har det lokala facket gott om ammunition att ladda med: Men det saknas ”vapen”!  Och därför klarar man idag inte av att på lokal nivå försvara sig ens mot de allra värsta avarterna av det som arbetsgivarna envisas med att kalla företagsutveckling och framåtskridande: Flexibel arbetstid, individuell lönesättning och provisoriska anställningar.
De centrala branschavtalen, vilka är tänkta att ingå i den lokala fackliga ”vapenarsenalen” och värna om de anställdas intressen, värnar i sin nuvarande utformning ytterst sparsamt om de anställdas väl och ve.
I stället är den klart uttalade andemeningen i dagens avtal den motsatta: De anställdas rättvisekrav får inte hejda företagens vinstutveckling!

Avtalen saknar helt enkelt fackligt klös! I avtalens portalparagrafer när det gäller lön, arbetstid och anställning framgår detta tydligt. I det medlemsmässigt största och därmed vägledande avtalsområdet inom Livs, slakt- och charkavtalet, är det fastslaget när det gäller löner: ”Lönesättningen skall var differentierad efter individuella eller andra grunder….”

När det gäller arbetstid:”Målsättningen skall vara att skapa en arbetstidsförläggning som i största möjliga utsträckning tillgodoser kraven på produktivitet och flexibilitet..”.
Och när det gäller ingående av anställning:  ”Vid provanställning….”
Det som ur de anställdas synvinkel borde vara en klar och tydlig huvudregel i de olika avtalsparagrafernas texter har degraderats till osammanhängande och svårtolkade eftertexter. Eller till och med sopats bort helt och hållet.
Då det gäller regler vid  nyanställning nämns till exempel inte över huvud taget det som borde vara förstalternativet – en fast (tills vidare) anställning på heltid – i avtalet. Istället har en finurlig redigering av avtalstexten lyckat få ”provanställning” att framstå som den gängse anställningsformen.
Samtidigt som avtalen klart och medvetet har ”marknadsanpassats” allt mer under senare år har de centrala parterna avtalsvägen även slussat ner allt mer av det fackliga inflytandet från central (förbunds- och avdelnings-) till lokal (fackklubbs- och arbetsplats-) nivå.

Ur demokratisk synvinkel är det helt rätt och riktigt.
Men det enda fackligt verkningsfulla vapnet, för att hjälpligt kunna freda sig mot marknadskrafternas, via arbetsgivarna, mest människofientliga anstormning – strejkvapnet – har man behållit kontrollen över på central nivå.
Vilket inneburit att det lokala facket, enbart fredligt viftandes med ett allt mer harmlöst branschavtal, tvingats ut i en strid som i längden är omöjlig att, med lagliga medel, vinna mot en med ekonomiska och materiella ”vapen” mycket mer välutrustad motpart. 
Nu finns det bara en väg att vandra. De kommande avtalsförhandlingarna måste resultera i framtida branschavtal med betydligt mycket mer fackligt klös och jävlar anamma i.