För drygt 30 år sedan, år 1971, skrevs ”40-timmarsveckan” in i avtalen för första gången. I och med det påbörjades också rivningen av den förr strikta och centralt fastställda ramen för arbetstidens förläggning.

[Ur nummer: 02/2003] Fram till år 1967 var den ordinarie arbetstiden, inskriven i branschavtalen, fastställd till ” i genomsnitt 45 timmar per helgfri vecka, fördelade med högst 9 timmar å veckans fem första dagar och högst 5 och en halv timmar å lördag”.
Förläggningen av den tiden skulle ske mellan klockan ”6 och 18 å veckans fem första dagar och mellan kl. 6 och 13  å lördagar”.
Veckoarbetstiden förkortades så successivt, mellan åren 1967-1970, så att i 1971 års avtal skrevs för första gången 40-timmarsveckan in. Någon förändring när det gällde den dagliga tidsramen för förläggningen av arbetstiden gjordes dock inte i avtalen förrän 1981 då lördagsarbetet togs bort som ”ordinarie arbetstid”.

40-timmarsveckan
Sedan år 1971 har ingen allmän arbetstidsförkortning genomförts.  Den ordinarie 40-timmarsveckan är fortfarande kvar. Däremot har veckoarbetstiden för det allt vanligare förekommande skiftarbetet minskat något. Redan 1977 begränsades veckoarbetstiden, till den idag rådande, för diskontinuerligt ( icke sammanhängande) 3-skifts arbete till 38 timmar och för kontinuerligt (arbete som regelbundet pågår oavsett ”röda dagar”) till 36 timmar.
År 1983 påbörjades också så sakteliga, i avtalen, även en förkortning av veckoarbetstiden för 2-skifts arbete och 1988 var man nere i den nuvarande 38-timmarsveckan.
Och i det nu gällande avtalet (1 april 2001 – 1  april 2004) har även veckoarbetstiden vid ”ständigt nattarbete” begränsats till 39 timmar.

Fler fridagar
Även ett antal så kallade fridagar har under årens lopp införts i avtalen, i slutet av 70-talet fick jul- och midsommarafton status som fridagar i de flesta branschavtal, i början av 80-talet upphöjdes så även nyårsafton till en fridag och under senare år har även påsk- och pingstafton upphöjts till fridagar i några  avtal.

Luckra upp
Samtidigt som 40-timmarsveckan vann laga kraft påbörjade arbetsgivarsidan ett intensivt och målinriktat arbete med att avtalsvägen luckra upp den tidigare centralt hårt reglerade utläggningen av arbetstiden. Och redan 1976 fick man i Livs-avtalen in att ”arbetstidens förläggning” skulle fastställas i en lokal överenskommelse.
I 1993 års avtal fick man sedan in en ”målsättningsparagraf” som fortfarande gäller och som i de flesta branschavtal klart och tydligt fastställer vad som är överordnat vad i de lokala förhandlingarna om arbetstiden: ”Målsättningen skall därvid vara att skapa arbetstidsförläggning som i största möjliga utsträckning tillgodoser kraven på produktivitet och flexibilitet för at öka företagets konkurrenskraft och därigenom arbetstagarnas anställningstrygghet” (Slakt- och charkavtalet).
År 1993 skrevs även in  i avtalen att ”lokal överenskommelse  kan träffas om avvikelser från arbetstidslagen 13 § (nattarbete) och 8 § (övertid utöver 200 tim/kalenderår).
Sen dess har facket på lokal förhandlarnivå ofta fått välja mellan pest och kolera: Om ni inte godtar en förändring (försämring) av era arbetstider förändras (försämras) er anställningstrygghet!