[Ur nummer: 03/2005] När katastrofen i Sydostasien rullade fram som ännu en flodvåg genom medierna avlöste insamlingarna och stödgalorna varandra. Till slut fick Röda korset säga ifrån, de kunde inte ta emot mer pengar och samtidigt organisera en effektiv hjälp. Människor hade ett uppdämt behov att hjälpa, de skänkte pengar som aldrig förr. Ordet välgörenhet fick en ny positiv klang. Den som påpekade att vi hjälper människor varje dag med bistånd via skattsedeln, framstod som en kylig tråkmåns.

Företagen fick chansen att sammanbinda sina varumärken med positiva vibbar utan att kunna beskyllas för cynism. Johan Stäel von Holstein åkte till Thailand som privat hjälparbetare med pengar på fickan. Pengar han skaffat sig genom att mörka Icon Medialabs krasch och dra sig ur IT-bubblan i tid. Vad som hände med ”offren” den gången brydde han sig inte om. Nu fick en liten summa av de pengarna göra gott. Johan Staël von Holstein gjorde gott och förbättrade sin image. Han var hjälte i media för en dag. Han uttalade sig i teves bokprogram om Jan Guillous roman Tjuvarnas marknad och påstod att näringslivet var så mycket bättre och hederligare än vad Guillou framställde det som. Guillou har inte en aning som hur näringslivet fungerar, sa han. Det var nästan så att vi glömde Skandia, girigheten och omåttliga direktörslöner för ett tag och trodde honom.
Livet fick plötsligt en existentiell övermening för alla som hade råd (uppenbarligen ganska många svenskar) att flyga till Thailand och bo i bungalow vid en paradisstrand någon vecka eller två; det kunde varit jag som låg där och ruttnade i en plastsäck under den thailändska solen. Det kunde varit min maka, min dotter eller son. Livet är ändligt, det kan ta slut när man minst anar det. Vad gott har jag gjort i mitt liv?

Den andra övermeningen är att vi längtar efter att hjälpa varandra, vi vill vara solidariska med nästan, vi vill knyta globala solidaritetsband. Man skulle kunna tro att det fanns en skamkänsla bakom den plötsliga givmildheten. Att vi plötsligt såg att vi för det mesta behandlar människor i behov av hjälp så snålt. Katastrofen löste liksom upp självgodheten och den kulturella överlägsenheten. Det var längesedan vi fick samlas och uppslukas av solidaritetens kraft.

De svenskar som klarade sig med livet i behåll, uttryckte sina stora tacksamhet och förvåning över de altruistiska och uppoffrande thailändarna. Trots att de var fattiga och själva hade förlorat anhöriga – men också bostad och framtida utkomstmöjligheter – hjälpte de svenska turister med allt som de kunde ge.
Thailand är ett land där bara det bästa är gott nog till en gäst. Så är det också i vårt grannland Polen. För oss i det rika Sverige är det nästan ofattbart att människor kan handla så. Att sätta en gäst framför sig själv.

Skulle vi själva göra det? Förvåningen över den thailändska hjälpen och medmänskligheten talar inte för det. Vi bemöter ju thailändare och polacker – och alla andra främmande, flyktingar och ickesvenska – som snyltare på välfärden eller svartjobbare eller kriminella. Vågar man hoppas på att tsunamikatastrofen har ändrat på den attityden?