Asghar Khoshnood fick fackets hjälp med försäkringar

Asghar Khoshnood och hans familj överlevde tsunamin men skräckupplevelserna sitter kvar.

[Ur nummer: 05/2005] Minnesbilderna av döende människor lämnar aldrig Asghar Khoshnood. Fyra månader efter att han kämpade för sitt liv i vattenmassorna vid tsunamin i Thailand har han ännu inte kunnat gå tillbaka till jobbet som charkuteriarbetare.
Skärsår, skrubbsår och blåmärken har i stort sett läkt, men Asghar Khoshnood har fortfarande ont i kroppen. Leder som knän och axlar värker ständigt.
– Ibland har jag ingen kraft. Jag orkar inte röra mig, säger han där han sitter tungt nedsjunken i skinnsoffan hemma i lägenheten i Stockholmsförorten Kista.
De mardrömslika minnena från annandag jul plågar honom: hur han ser sin son spolas bort av den första vågen som slog in över Patong Beach. Hur han kämpar i vattenmassorna där bilar, kylskåp och bråte flyter omkring som dödliga torpeder. Vanmakten över att inte kunna hjälpa fru och barn eller alla andra värnlösa offer för naturens ofattbara raseri. Alla svårt skadade människor som dog framför hans ögon på Patongs sjukhus där han själv tuppade av gång på gång. Och de många bilarna lastade med uppsvullna kroppar som kom körande dagen efter katastrofen.
– Vi hade stor tur, säger han flera gånger. Jag fattar inte att vi lever.
I kampen mot vågorna lyckades Asghar klamra sig fast vid en pelare utanför ett hus och så småningom kunde han sätta sig i säkerhet. Även hans fru Fatemeh och 14-årige sonen Farbod överlevde katastrofen utan livshotande skador, liksom vännerna de reste tillsammans med.

Jordbävning
På senare år har Asghar rest till Thailand på semester med familj eller vänner nästan varje vinter.
– Klimatet och havet påminner om min hemstad vid Persiska viken i Iran. Och vi har fått vänner i Thailand, förklarar han.
Den 1 december förra året var det dags igen. I fyra veckor skulle Asghar, Fatemeh, Farbod och deras vänner resa, sola, bada och umgås. Jul firades med tomte och julmat på en restaurang vid Patong Beach.
Tidigt på annandagens morgon skälvde hotellet av en jordbävning.
– Sängen och takfläkten skakade. Många gäster samlades i receptionen. Sedan gick vi till stranden, berättar Asghar.
Efter en stund såg de hur havsvattnet plötsligt drog sig tillbaka 75 meter. Fiskar sprattlade hjälplöst på den torrlagda sandbottnen.
Sedan kom flodvågen.

Tacksamhet
Bilderna och beskrivningarna av kaos och panik har vi alla matats med alltsedan dess. Asghars minnen är fragmentariska, men känslan av tacksamhet är stark.
Han är tacksam mot alla thailändare som uppoffrade sig på alla sätt för att hjälpa de drabbade. Mot sjukhuspersonalen som slet heroiskt trots att resurserna inte förslog på långt när. Och mot tjänstemännen på svenska konsulatet i Phuket som ordnade nya pass så att familjen kunde flyga hem som planerat den 28 december trots att alla värdesaker spolats bort i vågorna.
– När vi bytte plan i Amsterdam möttes vi av en sjuksköterska som lade om våra sår. Och på Arlanda väntade släkt och vänner som hjälpte oss hem.
Först när de slog på tv:n hemma i Kista började de förstå vilken enorm naturkatastrof de hade varit med om.
– Vi hade stor tur. Det var så många som inte klarade sig.

Tungt arbete
För den som inte drabbades personligen av flodvågskatastrofen har händelsen börjat sjunka undan. Men många som var med lever fortfarande i svallvågorna.
Asghar är sjukskriven alltsedan katastrofen. Det har blivit många besök hos läkare, sköterska och sjukgymnast för att behandla de kroppsliga skadorna och hos psykolog för att bearbeta de fasansfulla upplevelserna.
Några gånger har han hälsat på arbetskamraterna på det lilla charkuteriföretaget i södra Stockholm där han jobbar med att mala och packa kött.
– De har erbjudit mig att börja jobba på deltid. Men arbetet är så tungt att jag inte orkar just nu. Det finns inga lättare arbetsuppgifter på företaget.
Asghar är stor och stark. Som ung spelade han basket på elitnivå i Iran och utbildade sig sedan till idrottslärare. Men nu är han 56 år och det är tufft att komma tillbaka efter att ha blivit så mörbultad. Hans fru Fatemeh som är hudterapeut har börjat jobba lite grann, medan sonen Farbod tycks ha återhämtat sig riktigt bra.

Rehabilitering i sommar
Släkt och vänner hälsar ofta på och Asghar deltar en del i föreningslivet. Dessemellan går han promenader i Kista. Men det är trist att inte kunna jobba.
– Jag vill inte leva på bidrag!
Före sommaren ska han ha ett möte med arbetsgivaren och försäkringskassan om sin rehabilitering.