”Låt helt enkelt pensionärerna byta plats med brottslingarna”

Under tiden som kung Bore rasade ute på Österlen satt vi några stycken och fikade och diskuterade olika saker. Det dröjde inte så länge innan vi kom in på olika dagsaktuella problem. Samtalet skiftade mellan politik, facket och vårt väder.

[Ur nummer: 05/2005] Vi kom fram till att det fanns ett antal personer som har påverkat oss i våra tankar och lärt oss en hel del. Vi bröt upp och tog oss hem. Jag funderade en del på vårt samtal och bestämde mig för att nästa dag köra ut och hälsa på en av dem som betytt mycket för mig när det gäller facket.
Morgonen är kall och det är blåsigt, men när jag parkerar bilen utanför Skånemejeriet i Lunnarp, och hör Sven Nilssons glada god morgon, så glömmer jag bort hur kallt det är ute.

Vi beger oss till fackrummet där jag träffar några från klubben. Alla är lika glada och trevliga. Det är en varm stämning som slår emot mig. Vi sätter oss ner och börjar talas vid. Jag frågar hur Sven Nilsson hur det gick till när han kom i kontakt med facket första gången.
– Det var 1961 när jag jobbade på Trelleborgs mjölkcentral. Det kom fram några gubbar och sa till mig att gå med i facket, men det ville jag inte för det kostade pengar. Jag var ung och behövde varenda krona och jag visste inte vad facket innebar. Då sa gubbarna att det är klart att du skall vara med i facket annars så får vi nog tala med chefen om du klarar jobbet el… Så det var bara att gå med och tiden gick.
– 1972 började jag på Lunnarps mejeri. Då fanns det något som kallades för ortsklubb. Där ingick både slakteri, bageri, mejeriet med mera. Vi hade lokal i Tomelilla men 1976 så startade vi en klubb på mejeriet i Lunnarp. Jag har varit aktiv i klubben sen dess med olika uppdrag, bland annat som studieorganisatör, kassör och klubbordförande.
– Vad tycker du är sämst i dag?

Sven svarar snabbt att det är att dagens yngre genration inte kan Sveriges historia och vilken betydelse facket har. Dagens generation vill bara ha och ha, men inte ge något tillbaka.
– Om du fick ge några råd till oss som jobbar med facklig verksamhet på golvet vad skulle du säga då?
– Följ lagarna och samvetet. Se till att du kan se medlemmarna i ögonen. Kom ihåg att arbetsgivaren är din motståndare hur bra vänner ni än är.
Vi reser på oss och går ut till parkeringen. Det är dags att köra vidare. Jag funderar på Svens råd och kommer fram till att om man följer dessa enkla regler så kommer man långt. Nu är det så att Sven skall gå i pension, vilket vi alla tycker är tråkigt för han har varit en klippa.
Jag kör till min arbetsplats och snackar lite med en av mina kamrater. Vi kommer in på detta med att bli gammal, att det inte är så roligt med besparingar och slimmade organisationer med mera. Då kommer jag att tänka på en insändare i Ystads Allehanda som jag läste för länge sen och som jag vill dela med mig av. Den börjar så här:

”Vem är värd bra behandling? Kanske ligger lösningen på problemen inom åldrings- och kriminalvården närmare än man tänkt sig. Låt helt enkelt pensionärerna och brottslingarna byta plats.
Om vi sätter de äldre pensionärerna i fängelse så får de tillsyn och omvårdnad dygnet runt. De blir rastade, får utflykter, terapi, betalda jobb. De serveras näringsriktiga måltider, ofta tre rätters val med dessert och kaffe på maten. De får tv på rummet med många kanaler att välja på. Och är man missnöjd lönar det sig att klaga.
Så låter vi i stället brottslingarna överta långvårdsplatserna. Där får de bo 2-4 personer i varje rum. Senast klockan 16 dras rullgardinen ner oavsett årstiden. De får nästan ingen tillsyn eftersom ingen har tid. Mot extra ersättning serveras ett helt ägg till frukost. Vill de ha kaffe får även detta betalas med egna medel. Hyran dras från dagpengen. Får de liggsår med maskar i såren så kallas det inte för vanvård. Undrar hur många som skulle begå brott med risk för en sådan behandling?”
Något att tänka på!