När jag ser på teveserien Orka! Orka! börjar jag tänka på författaren Eva-Lena Neiman. Hon är född i Garpenberg 1955 och mest känd som en träffsäker och fantasifull förortsskildrare.

[Ur nummer: 05/2005] Hon har gjort den där resan som många av oss gjort, flyttat från land till stad och hamnat i en storstadsförort. På så sätt har hon hittat det som förortsbor alltid gör; att landet och det som man lämnat finns kvar, inte rötterna, men närheten till djur och natur och till människor som uppskattar det. Hennes hittills största romansatsning, Astrid och Ambrosius från 1991, handlar om den resan.

Den senaste av hennes hittills fyra romaner utspelar sig i en modern förort. Inneboende handlar om Jerry som kallar sig själv för Agitatorn. Han hyr ett rum hos den ensamstående trebarnsmamman Irmeli. Jerry är på jakt efter de förlösande orden som ska uppenbara grunden för en ny solidaritet i samhället.
Den gamla klasskampsretoriken från sjuttiotalet har ju sedan länge slutat vara den förmedlande länken mellan människors verklighet och drömmar. Irmeli säger åt honom att agitatorernas tid är förbi. Arbetarrörelsen är bara ett ord utan själ, som det heter i Neimans debutbok När harar dansar. Istället är det alternativrörelsen som bär på drömmen om förändring, där finns i alla fall Irmelis engagemang och framtidstro. Det är miljö-rörelsen och kvinnorörelsen som driver på den etablerade, men alltför stelnade och passiva arbetarrörelsen.

Jag ser Eva-Lena Neimans romaner som en rätt typisk avknoppning från den nya arbetarlitteraturen – i likhet med Ann-Charlotte Alverfors och Majgull Axelsson demaskerar hon en slags välfärdsmisär, men inte utan liv, växande och alternativ. Hon har en klarsynt blick för djupen i ett normalliv och det är nere på botten av våra vanligaste, trögaste och långsammaste tankar som hon fiskar. Neimans berättelser är alltid vardagliga och okonstlade, fast med en ovanlig förmåga att få det vardagliga att synas och tränga fram som viktigt. Hennes berättare vill bryta vaneseendet för att kunna hitta rätt i sin livssituation, först då kan vi få syn på oss själva och göra val som inte dikteras av slapp konsumism.

Tilltron till ordens och berättelsens nödvändighet är stark. Budskapet finns inte alltid synligt på ytan, det är upp till läsaren att ställa frågor till berättelsen och själv formulera svaren. Det är då som litteraturen blir en kraftkälla som kan förändra och forma verkligheten.

Carin Mannheimers folkskildring i Orka! Orka! är bra men väldigt dyster. Eva-Lena Neiman väjer inte heller för problem men hon är fena på att skildra människor som trots motgångar gör meningsfulla saker i sina liv, som tänker spännande tankar, som bjuder upp till motstånd när saker och ting är åt helvete. De har lågstatusjobb och måste räkna matpengar, de är rädda att få sparken när orderkurvorna börjar dala, de väntar på fotbollssäsongen och en liten tipsvinst.

Deras hemligheter inte är annorlunda än på andra håll. Neiman visar övertygande att ett vanligt liv är väl värt att formas till en berättelse. Jag väntar på hennes nästa roman.