[Ur nummer: 05/2003] När jag för några år sedan fick beskedet att jag hade tilldelats det ganska nyinstiftade Stig-Sjödinpriset blev jag en aning generad. Det slog mig att jag inte kände till poeten Sjödin särskilt väl, trots att jag intresserar mig för arbetarlitteratur. Däremot mindes jag klart några rader ur en av hans dikter, Bandvalsaren, från den berömda samlingen Sotfragment från 1949. Då hade Sjödin tio års arbete på järnverket i Sandviken bakom sig. Boken blev ett omedelbart genombrott och förde in en fränare ton i 40-talets ångestlyrik, men framför allt en ny realism.

Nu har jag läst Sjödins samtliga diktsamlingar, från debuten Blindgångare 1945 till den sista Läkebok, nedresa 1993, samma år som han avled 76 år gammal. Hans motiv kan sägas vara kärleken, naturen och en samhällskritik som riktar sig mot klassamhället, mot de rådande produktions- och arbetsförhållandena. Sjödin påminner i resning om en annan arbetarförfattare. Kurt Salomonson slog igenom med Grottorna på 50-talet, en roman som handlade om Bolidens människoförakt när silikosskadade gruvarbetare tvångsförflyttades från Laisvall. Salomonson brännmärkte fackets tandlöshet och beskrev arbetarnas inbördes kamp istället för förebildlig solidaritet. Sjödin är inte lika oförsonlig och svartsynt som Salomonson men äger den där illojala motståndsandan som är arbetarlitteraturens syre, han viker inte ner sig när människovärdet står på spel. De är båda talesmän för dem som glömts bort av socialdemokratin. De visar upp det som arbetarrörelsen inte vill se.

Sjödins livslånga engagemang för arbetsmiljö och arbetsskador hörs i en av Sjödins tidiga dikter i Sotfragment där en ung oerfaren pojke, en lyftpojke, förolyckas. Många år senare i Förklaringstapet (1977) skriver Sjödin: ”En del nätter vaknar jag av lyftpojkens skrik, det ekar under de svarta takskeppen. Ett illrött rör klämmer fast honom i valsstolen och hans smärta skär igenom mig ännu efter fyrtio år.” Sjödins djupa erfarenhet av hur mänskliga behov sätts på undantag i industriproduktionen är själva hjärtat i hans författarskap. ”Kroppsarbete betyder att betala med sin kropp för att få lön”, skriver Sjödin på ett ställe. Bortom kampen för bättre arbetarskydd såg Sjödin att det i grunden var arbetsformerna, värderingarna och samhället det var fel på.

Jag har också fastnat för Sjödins starka avsky mot alla former av mobbing och översitteri på arbetsplatsen. Det motivet lämnar honom aldrig någon ro.

Han ser igenom den manliga jargongen och skräcken att räknas som avvikande eller visa minsta svaghetstecken. Han ser språkfattigdomen, kvinnoföraktet och skrattarna som måste plåga de svagare för att själva framstå som starka. Sjödin ser offren som rutinmässigt deformeras och förstörs av en kränkande behandling från arbetskamraterna.
Sjödins poesi har inte åldrats, den äger en klarhet och ett djup som är både rakt på sak och eftertänksamt, det finns heller ingen finhetsbarriär som stänger den ovane läsaren ute.