Någon gång mot slutet av sommaren kommer 90 livsmedelsarbetare på Abba i Kungshamn att få ett dystert besked: Du är uppsagd! Än är det ingen som vet – Är jag en av de 90?

[Ur nummer: 06/2003] Smögen, Kungshamn…
Abbas konservfabrik.
Fabriksbyggnaden är belägen så där kustnära, västkustgudomligt vackert att man nästan blir tårögd när man anländer dit en försommardag.
Snudd på tårögda är också många av de anställda i fabriken denna dag, då de vet att i stort sett en fjärdedel av dem inte kommer att ha jobbet kvar här nästa år vid den här tiden.
Abbaledningen har nämligen aviserat att man skall spara 100 miljoner kronor nästa år genom att sparka 90 livsmedelsarbetare och 45 tjänstemän.
Vilka av de 344 ”livsare” som arbetar på fabriken idag som får arbeta kvar och vilka som får gå vet däremot ingen just nu. Den kunskapen kommer de förmodligen att få först framåt sensommaren, augusti, september någon gång. Då skall det enligt tidsplanen vara förhandlat och klart om vad som gäller.

Håller tummarna
Domen kommer att förkunnas.
Fackklubben håller tummarna och hoppas givetvis på att ”turordningen” skall gälla: Sist anställd först uppsagd! Men klubbledningen har sina onda aningar om att arbetsgivaren vill något helt annat.
– Det kommer säkert att bli jobbiga förhandlingar framöver, konstaterar Mona-Lisa Jagstedt, Livs-klubbens ordförande, med en viss bävan i rösten.
Det är klart jag är orolig inför vad som kommer att hända, säger Marlene Ahlén som arbetar i ”sillpacken”.
– Jag har arbetat här i åtta år och jag ligger nog på gränsen till att förlora jobbet även då turordningen gäller.
Marlene har gått arbetslös förr. Hon vet vad som gäller.
– Jag arbetade på en syfabrik i Brastad fram till dess att den la ner. Efter det fick jag gå arbetslös i fyra år innan jag fick jobb här. Det var fyra jättekämpiga år.

Arbetslös i fyra år
På samma syfabrik som Marlene arbetade även Sonja Almqvist. Och detsamma hände henne; fyra år arbetslös, åtta år på Abba.
– Ja, vad ska man säga? Och framför allt, vad ska man göra? Det är ju bara att bita ihop och kämpa på så gott man kan.
Det finns en Marlene till på fabriken, Andersson heter hon i efternamn och har arbetat på Abba i 14 år och 7 månader.
– Jag tror ingen av oss här känner sig säker på att få ha jobbet kvar här. Det är nästan så jag skulle vilja ha reda på vad som gäller framöver redan idag. För som det är nu så är ändå hela sommaren förstörd för min del.
Detsamma tycker Britt Larsson som har arbetat i 24 år på fabriken och aldrig kunde drömma om, när hon började här att hon en gång skulle bli tvungen att stiga åt sidan för att en finurlig maskin kommer och tar över det jobb hon gör idag. Packar ner hela sillfiléer i burk.

Mycket ängslig
– Jag är mycket ängslig inför vad som ska hända mig framöver. Jag känner mig inte på något vis anställningstrygg trots att jag jobbat här så länge. Snarare tvärt om. Jag är rädd för att jag räknas som för gammal för att passa in i det nya som skall bli här.
Även om Abbaledningens besked om framtida uppsägningar nu kom lite chockartat så har det ändå funnits en medveten     farhåga om att någonting liknande var på gång. Det har rått oro i leden. Det har varit mycket snack från företagsledningens sida under senare tid om effektiviseringsprojekt, strategiplaner, högpresterande organisation, kraftfullare tag, tuffare konkurrens, dyrare råvarupriser…
– Men så sent som i januari fick vi höra att vi i stort sett  skulle behöva jobba både dag och natt här, på fyra avdelningar, för att hinna med allt som skulle göras då. Och nu kommer man och säger att man ska dra ner på personalen. Och inte lite heller, säger Leif Lorentsson som arbetar i ”sillupptaget” och som sitter med i fackklubbens styrelse,
Det känns onekligen lite förvirrat, menar Leif.
Men det lär finnas en ledningsstrategi bakom förvirringen: Produktionen i fabriken måste bli effektivare om man inte skall bli överkörda i den framtida konkurrensen. Och det innebär i korthet fler maskiner, färre anställda, mer skiftgång, högre arbetstempo…

Jobba dygnet runt
– När man läser och hör om hur det är på andra stora fabriker, där man arbetar i stort sett dygnet runt alla dagar året om, så har vi väl lite till mans här anat oss till att den ”utvecklingen” kommer att drabba även oss framöver, säger fackklubbsordförande Mona-Lisa Jagstedt.
Men det känns minst lika tråkigt för det.
– Det här har ju ändå varit en mänsklig arbetsplats. Även om arbetsuppgifterna inte varit de trevligaste så har vi ju ändå fått jobba som folk. De flesta av oss har arbetat enbart dagtid. Vi har haft gemensamma matraster och ”femminutersraster” och därmed tid att prata med varandra, berättar Tina Olofsson som arbetar i matjes/ansjovis-avdelningen och som också sitter med som suppleant i fackklubbens styrelse.

Något helt annat
För dem som får behålla sina jobb på fabriken framöver väntar nu en helt annan arbetssituation. Tillverkningslinjerna i fabriken blir färre men i gengäld kommer linjerna att köras och bemannas utan avbrott dygnet runt. Gemensamma raster och tid att småsnacka under arbetspassen kommer att vara ett minne blott.
– Helt klart lär det här mänskligt sett bli en mycket ”kallare” arbetsplats framöver. Den varma arbetsgemenskap, som jag tror de flesta av oss känner här idag, kommer att svalna betydligt när vi tar steget in i det nya, säger Mona-Lisa Jagstedt.
Det känns som om vi alla har vår bästa tid bakom oss, menar Annika Berglund som redan nu arbetar 2-skift i ”glaslinjen”.

Ett slags trygghet
– Abbafabriken har liksom funnits här i alla år som någon form av trygghet. Här har mammor, pappor, barn, syskon och kamrater arbetat i generationer. Vi har invaggat oss själva i någon form av trygghet och kunnat hålla omvärlden utanför. Men nu är vi också lika obönhörligt infångade i trålen som sillen vi packar här.
Ja, nu kommer vi liksom så många andra på arbetsmarknaden att fullständigt få jobba skiten ur oss framöver, konstaterar Leif Olofsson som arbetar i ”storköket” och som därutöver är suppleant i fackklubbens styrelse.
– Vart är arbetslivet på väg egentligen? Det här måste ju ända i en total mänsklig kollaps framöver om vi inte hejdar oss.