Peter Wiklund var nyss fyllda 16 år när han började arbeta ”som en hel karl” i slakten på Farmek i Uppsala. När han var 25 år råkade han oförvållandes ut för en olycka på jobbet. Därefter började en långdragen process: Hur blir en arbetsgivare av med en anställd som inte jobbar som en hel karl längre?

[Ur nummer: 06/2003] Peter Wiklund sitter på sin egenägda stugas slitna farstukvist. Stugan är belägen 50 meter från ett vägkryss i upplandsskogen och sju och en halv kilometer från närmsta busshållplats och mataffär.
– Jag promenerar fram och tillbaks till affären, en och en halv mil, varje dag i ur och skur. Jag måste ju ha något att göra, jag kan ju inte bara sitta här hela dagarna och grubbla mig tokig över vad jag råkat ut för.
Det var för tjugo år sedan den då 16-årige Peter började i slakten på Farmek Uppsala. Det var för elva år sedan, då Peter arbetade i tarmrensen, som han böjde sig ner och skulle plocka upp en ”svinränta” som hamnat under den stillastående brickelevatorn samtidigt som en arbetskamrat olyckligtvis startade elevatordriften.
Peter hamnade i kläm. Ryggen och bröstkorgen fick stryk och ont som fan gjorde det men det blev ändå bara sjukskrivning i två veckor och några bestående fysiska men av olyckan fick han inte. Däremot har han psykiskt fått ofantligt mycket stryk sen olyckan skedde för drygt tio år sedan.
Direkt efter olyckan påbörjade nämligen Peters arbetsgivare, då Farmek sedermera Swedish Meats, en utstöttningsprocess som varade i åtta år till dess Peter blev uppsagd ”p g a arbetsbrist” och hans anställning upphörde den 20 oktober år 2000.

Ren och skär mobbning
När Peter oemotsagd får summera de senast tio åren handlar det om att han har utsatts för ren och skär mobbning. Arbetsgivaren har på alla sätt och vis försökt bli av med en anställd som inte ”jobbar som en hel karl längre” och arbetsgivaren har i sitt trägna mobbingarbete fått eldunderstöd av såväl företagshälsovård som facket, menar Peter.
– Jag upplever det som att jag har blivit idiotförklarad av allt och alla. I och med olyckan blev jag ett ”problem”, jag passade inte in i det allt mer effektiviserade produktionsflödet längre. Jag blev en stoppkloss som man obönhörligen ville göra sig av med.
Arbetsgivarens version av vad som hände under den här tiden är givetvis att man har ställt upp och gjort allt för att Peter skulle få behålla jobbet och från lokalt fackligt håll anser man detsamma. Men ur Peters synvinkel sett är det precis tvärt om.
– Man har gjort allt för att bli av med mig.
Och nu är det Peters ”lilla ensamma, svaga version” som får stå oemotsagd av ”den stora starka stygga vargens”.
– Direkt efter olyckan blev jag klassad som ett rehabiliteringsfall och redan då kände jag mig oerhört förnedrad och kränkt. Det blev så uppenbart, att alla som medverkade i min rehabilitering, från företagshälsovård, arbetsgivare, facket och så vidare, ansåg att jag personligen hade blivit ett problem som ställde till problem för alla dom andra. Dom fick alla en ny ovälkommen arbetsbörda på halsen.
Konkret innebar rehabiliteringen att Peter under de närmaste åren skickades runt på en mängd olika arbetsuppgifter inom slakteriet och ingenstans ansågs han platsa.
– Samtidigt sjönk min lön i förhållande till mina gamla arbetskamraters. 1995 tjänade dom 110 kronor i timmen och jag hade då bara 83 kronor.

Inte mer värd
När Peter framförde att han var missnöjd med lönen fick han till svar att han inte var värd mer.
– Och när jag arbetade i kylrummet och sorterade slaktkroppar och bad om varma arbetskläder fick jaga till svar att jag skulle arbeta mig varm. Jag fick till och med höra, när jag anmärkte på något, att jag var dum i huvudet.
Peter medger att han i vissa fall kan var ”lite tjockskallig” och har svårt att acceptera att inte hans synpunkter beaktas när det till exempel handlar om hur ett arbetsmoment skall utföras och i vilken takt det skall ske.
– Javisst är jag envis. Och jag tillhör inte begåvningseliten heller men för den skull är jag inte dum i huvudet.
Peter upplevde hela ”rehabiliteringsperioden” enbart som ett sätt att knäcka honom, att få honom till att själv säga upp sig.
– Men jag har blivit mobbad ända sen jag gick i skolan så jag har på något sätt blivit immun mot mobbing. Jag blir bara envisare och tjurigare ju mer jag blir påhoppad.
De nio åren på slakteriet, innan olyckan skedde, beskriver Peter som snudd på idylliska. Då fanns det tid att snacka med arbetskamraterna under arbetstid, att diskutera ditten och datten. Då ven inte effektivitetspiskan oupphörligen ovanför hårskyddet.
– Men efter min skada ändrades tonläget tvärt. Plötsligt fanns det inte längre något utrymme för prat och socialt umgänge under arbetstid. Då skulle man bara vara ”en flitig och duktig arbetare” och inte en levande social varelse.

Uppfyllde inte kraven
Enligt arbetsgivaren uppfyllde tydligen inte Peter de krav som ställs på en duktig arbetare i nutid. År 1995 tvingades Peter genomgå  en ”funktionsbedömning” på Arbetslivstjänster i Uppsala.
– Åter igen blev jag totalt förnedrad och behandlad som mindre vetande. Jag upplevde det hela som att arbetsgivaren försökte ”köpa” sig ett intyg på att jag inte var kapabel att utföra ett fullgott arbete och att man därmed skulle få ett giltigt skäl att säga upp mig.
Arbetsgivaren fick mycket riktigt ett intyg, en bedömning, som utmynnade i att Peter var i behov av ”en strukturerad arbetssituation och en fast, förstående och stödjande arbetsledning”. Då de som bedömt Peters ”funktionsförmåga” tydligen ansåg att arbetssituationen på slakteriet varken var strukturerad eller att arbetsledningen var stödjande eller förstående, så ansåg man att Peter var i behov av en mer mänsklig arbetssituation än den som erbjöds på dåvarande Farmek i Uppsala, ”till exempel en anställning vid Samhall”.
Arbetsgivaren tolkade ”intyget” som att det nu var fritt fram att  säga upp Peter. Men då sa ”facket” ifrån och Peter fick stanna kvar.
Men ”nålsticken” mot Peter fortsatte och blev värre och värre i takt med att  produktionskraven i slakteriet höjdes.
– Det var små grejer hela tiden. Man hittade ständigt något att anmärka på, att jag inte jobbade tillräckligt bra, att jag inte lydde tillräckligt snabbt och så vidare. Det var ren personförföljelse mot mig.
Även om Peter upplevde sig som immun mot mobbing slet det givetvis hårt på honom psykiskt. Han blev mer och mer skrajsen och, som han säger, ”krypande och underdånig”. Och han fick ont i magen, oroskänslor och sömnproblem.
– Jag vågade inte ens stanna hemma och vara sjuk när jag blev förkyld utan jag gick snuvig och febrig till jobbet.
 
Träningsplats på Samhall
För att sen kort avrunda det hela: För att bli av med ”problemet Peter” köpte Swedish Meats en ”träningsplats” för Peter på Samhall. Men då väntetiden till Samhall var mer än årslång fick arbetsgivaren till en uppgörelse med Försäkringskassan som gick ut på att Peter skulle beviljas sjukbidrag fram till dess att han skulle få en träningsplats. I samma veva garderade sig arbetsgivaren för framtiden och fick till en uppgörelse med den lokala fackklubben som gick ut på att man var överens om att Peter inte kunde återgå till arbetet på Swedish Meats efter Samhalls ”-träningen”.
Därefter blev Peter uppsagd ”på grund av arbetsbrist”. En uppsägning som han själv aldrig har accepterat men som har verkställts.
– Uppsagd på grund av arbetsbrist är bara ett jäkla påhitt. Swedish Meats sökte ny personal strax efter det att man sagt upp mig. Och då jag påpekade både för facket och för arbetsgivaren att jag då hade laglig rätt till återanställning i och med att jag blivit uppsagd på grund av arbetsbrist skrattade dom bara bort min begäran.

Alldeles för ”arbetsduglig”
Träningsejouren på Samhall utmynnade sen, enligt Peter, i  konstaterandet att han var alldeles för ”arbetsduglig” för att få ett fast jobb på Samhall.
I början på nuvarande år fick sen Peter brevledes veta att han hade blivit ”förtidspensionär”.
– Det har jag aldrig bett om att få bli. Jag tycker att det borde finnas en ordinarie plats även för mig på den reguljära arbetsmarknaden.
Men arbetsmarknaden är tydligen helt sjuk idag, menar Peter.
– Det finns ingen plats längre för dem som inte är stöpta i den mall som arbetsgivarna och konkurrenssamhället har fastställt. Förr fanns det sådana ”lugnare platser” ute i arbetslivet, men dom är helt bortrationaliserade nu och därför tvingas jag nu sitta ensam här på förstukvisten och antingen grubbla mig fördärvad eller försöka samla ihop det som finns kvar inombords av mig och ta strid och envist kämpa för att även jag ska få uppleva en dräglig framtid.