[Ur nummer: 06/2003] För en konsument med mager lön och slimmad plånbok är det givetvis stor lycka att kunna fynda i konsumtionstempel som IKEA, Hennes & Mauritz och så vidare. Men någonstans i ens bakhuvud gnager då frågan: Under vilka arbetsförhållanden har de  billiga prylarna framställts?
Vilken timlön och vilka arbetstider har de som slavar i de ostasiatiska syfabrikerna? Hur är arbetsmiljön beskaffad i den ukrainska pinnstolsfabriken?
För att freda vårt goda samvete vill vi troligtvis inte veta det. Men någonstans anar vi ändå att de som tvingas tillverka konsumtionssamhällets billigaste fyndprylar får mänskligt sett, betala, ett allt för dyrt pris. De får mer eller mindre slita ihjäl sig helt enkelt.

En av de branscher som nu definitivt, i expressfart, är på väg in i lågpriskrossen med allt vad det innebär i fråga om mänsklig utsugning i tillverknings ledet är livsmedelsbranschen. I en nyligen genomförd studie av konkurrensen i åtta konsumentnära branscher i Sverige visar det sig att skarpast är konkurrensen i beklädnadsindustrin, en bransch där den forna ganska omfattande svenska tillverkningskapaciteten idag i stort sett är helt utplånad av billiga importprylar.
Näst ”värst”, enligt studien, är konkurrensen i livsmedelsbranschen!

För de som idag har sin dagliga gärning förlagd till tillverknings ledet inom svensk livsmedelsindustrin kan den upplysningen knappast klassas som sensationell. Där är det så uppenbart för var och en att den pressade konkurrenssituationen inom branschen nu är på väg att krossa allt vad drägliga arbetsförhållanden heter.
Den stora hungriga allmänheten är dock i sin jakt på allt billigare livsmedel helt omedveten om under vilka arbetsförhållanden den sönderstressade fläskkotletten och den skärrade kycklingfilén framställs.

Att råvaran, de bräckliga kycklingarna och de ledsna griskultingarna, ofta har ett kort och intensivt litet helvete att genomlida innan den avlivas är allmänt känt bland dagens konsumenter. Däremot vet ytterst få vad som sker under förädlingsproceduren, från avlivningstillfället och fram till dess att den lågprismärkta kycklingfilén och fläskkotletten hamnar i butikens kyldisk.
Få vet att många anställda i förädlingsledet, i livsmedelsindustrin, är bland de lägst avlönade på svensk arbetsmarknad, drabbas av flest förslitningsskador, arbetar mest på obekväm arbetstid och, som bekräftas i en ny undersökning (se sid. 24-25), har det mest ofria arbetsuppgifterna.

För enskilda livsmedelsarbetare, både här i Sverige och utomlands, är det  personliga pris de får betala, redan idag, allt för högt för att motivera en ytterliggare sänkning av livsmedelspriserna i konsumentledet.  Livsmedelsarbetarna har helt enkelt inte råd längre, att med sin arbetsinsats, bidra till lägre livsmedelspriser.
Det borde, om ingen annan har det, åtminstone vår jordbruksminister ha i åtanke när hon envetet propagerar för en hårdare konkurrens och sänkta priser inom livsmedelsbranschen.