I mejeriet i Burträsk, ägt av Norrmejerier, tillverkas Västerbottens stolthet: Västerbotten. ”Kejsaren bland ostar” den som nästa alla hyllar! Utom de som förtjänar sitt dagliga bröd genom att tillverka osten.

[Ur nummer: 07/2003] Uppenbarligen är en del av Burträskgrabbarna, som arbetar med att tappa upp ostmassa i de plastformar i vilka Västerbotten sedan adlas fram till en guldglänsande delikatess, näst intill spyfärdiga över alla hyllningsreportage som ständigt skrivs om ”kejsaren bland svenska ostar”.
Vet du vad vi som gör ”världens bästa ost” tjänar? gastar en av killarna med stålklang i rösten.
– Gissa på en summa och så halverar du den så lär du hamna rätt!
Han och hans två närmsta arbetskamrater vill varken vara med på bild i tidningen eller uppge vad de heter. De vill bara, som de säger, nyansera bilden av Västerbottensosten.

Killarna förbannade
Christer Stadig är fackklubbens ordförande på Norrmejerier i Burträsk och han  bekräftar att i sak har killarna rätt att vara förbannade.
– Vi har dåligt betalt här, cirka 85-86 kronor i timmen, och dessutom är arbetet både tungt och slitsamt. Och i och med att vi i stort sett enbart arbetar dagtid kan vi inte dölja den låga grundlönen bakom en massa ob-tillägg.
Förr hade mejeriarbetarna i Burträsk mer betalt än de som arbetade i sågverksföretagen i bygden runt omkring, men nu är det tvärt om, berättar Christer.
–  Och det är helt klart ett stort fackligt problem för oss att det har blivit på det viset.
En bidragande orsak till den låga lönenivån är att mejeriet i Burträsk under en lång period överlevt i skuggan av ett ständigt närvarande nedläggningshot.
Sture Boström som har arbetat på mejeriet sen år 1969 minns hela förloppet.
– Under 70-talet stod det och vägde, vilket mejeri som skulle läggas ner, det i Broängen eller vårt, då förlorade Broängen, Sen var det mellan  mejeriet i Lövånger och här, då las Lövånger ner. Sen byggde man ett nytt ysteri här, 1988, och sa att det skulle överleva i minst tio år. Nu har det gått femton.

Ingen lönekamp
Det har liksom aldrig varit läge för en rejäl lönekamp så länge nedläggningshotet funnits där, menar Sture.
Men nu har ”marknaden” förändrats. Nu är mejeriet i Burträsk en turistattraktion och hela bygden kallas nu för ”Ostriket  i Västerbotten”. Det har byggts ett jättefint museum – ”Ostens Hus” – i direkt anslutning till mejeriet så att museibesökarna till och med kan gå ut på en glasad balkong och glo på hur de lågbetalda mejeriarbetarna sliter i sitt dagliga värv.
– Det borde ställas dit en kollektbössa i glasburen så att besökarna kunde lämna ett litet bidrag till att höja våra löner, anser ”de anonyma grabbarna” som inte heller är överförtjusta i att bli uttittade och begapade under arbetstid.
Trots låglönekritiken finns det ändå en väl inympad stolthet hos många av dem som arbetar på mejeriet. En stolthet över att man är med och framställer en ost som ändå hyllas av så många.

Stolthet
– Om någon okänd frågar var jag jobbar så smyger jag ju inte direkt med svaret, säger Christer Stadig.
Sture Åström är av samma uppfattning, han anser dessutom att arbetet som sådant har blivit bättre på mejeriet under senare år.
– De tekniska förändringar som skett har gjort jobbet lättare för många.
Det håller däremot inte Lars-Gunnar Andersson med om rakt av, Lars-Gunnar som liksom Sture varit med i mejerisvängen sen slutet av 60-talet.
– Jag är tveksam till om det har blivit bättre. Det märks i varje fall inte på oss som jobbar här, jag tycker vi hade roligare på jobbet och var gladare förr.