Där all bebyggelse tar slut och bara det milsvida fjället tar vid ligger Joesjö. Och invid Joesjö ligger Tärna Vilt AB. Ett företag som älskar köpstarka norrmän och som enbart använder frisk luft, väldoftande rök och lite grovsalt i förädlingen av sina produkter.

[Ur nummer: 07/2003] Ibland brukar någon fråga mig, berättar Kent Jacobsson, Tärna Vilts grundare och ägare:
– Hur gör ni? Vad har ni för recept? Då kan jag ta mej fan inte svara, för vi gör i stort sett ingenting. Vi avstår bara ifrån att proppa en massa skit i grejerna och låter den friska luften och vedröken sköta resten.
Under de senaste femton åren har Kent Jacobsson byggt upp en imponerande anläggning – Tärna Vilt – mitt ute i det vi uppnästa storstadsbor kallar ödemarken.
– Det startade med att jag 1987 började torka renkött hemmavid, kött som jag sen sålde till några turistanläggningar häromkring. Sen har det bara svullit på liksom.
Idag består Tärna Vilt av en förädlingsfabrik, med ett drygt tiotal anställda, för såväl viltkött, mestadels ren och älg, som bär och svamp. Dessutom finns här en stor nybyggd restaurangkåta som rymmer 140 ätande gäster, en välsorterad affär med allehanda lokala specialiteter och nödvändigheter, ett stort skotermotell, en husvagnscamping, några uthyrningsstugor och lite annat smått och gott.
Jodå, det trillar in en och annan krona i pengapåsen. Det förnekar han inte, Kent Jacobsson. Och det är köpstarka norrmän som står för de flesta kronorna.
– Av dom som handlar här på anläggningen är säkert 80-90 procent norrmän.

Turistanläggningar
Men grunden i verksamheten är ändå stora leveranser av förädlade, i huvudsak rökta och torkade, viltprodukter till en mängd turistanläggningar i fjällvärlden.
– Vi säljer en del till några butiker också, men inte så mycket. Ska vi bli stora på butikssidan måste vi jobba mer med säljande förpackningar också. Och det vet i fan om jag är så intresserad av. Jag är mer intresserad av innehållet i plastpåsarna.
Han har också varit inne och, som han säger, nafsat lite på exportmarknaden.
– Men det har varit mest småtjafs, Dom vill helst komma åt vår råvara. Œ i helvete heller att jag säljer råvaran rakt av utan att först förädla den här hemmavid.
Det är det torkade renköttet, det som omisskännligen ser ut som en torr och skrumpen naturprodukt, som är navet i förädlingsverksamheten. Sen är det en hel del älgkött, torkad svamp och ”riktig saft” i sortimentet också.
– Ibland försöker jag ju ”hotta till” en del grejer med lite smaksättning och så, men det är ändå det gamla vanliga som hela tiden går bäst.

Otacksam uppgift
Att driva företag och bevara och skapa nya varaktiga arbetstillfällen ute i glesbygden är en jäkla otacksam uppgift, anser Kent Jacobsson.
– Nu visar representationsgubbar av olika slag upp det här bygget som en lyckad grej, men va’ fan  ingen stöttar oss, man gör det ju istället bara svårare och svårare för oss att överleva.
Det skapas hela tiden nya centralstyrda regler, och värre har det blivit sen vi gick med i EU. Men dom reglerna är inte alls anpassade till den glesbygdsverklighet som vi lever i, menar Kent.    
– Vi ska vara lika ”moderna” och sköta våra företag på samma vis som man gör i storstäderna menar byråkraterna, samtidigt som man tar ifrån oss all omkringservice. Vi har varken bredband eller bankomater här, det är knappt vi har tillgång till bensin och brännvin, likt förbannat ska vi tvingas leva efter storstadsreglementet.
Från 1-maj fram till midsommar är det ”lågsäsong” i viltfabriken. Sen drar turistinvasionen igång samtidigt som myggen anländer, sen är det  älgjakt, sen är det lingon och hjortron, sen renslakt…
– Jag försöker se till så att det finns nått att göra här hela året om, men det är inte  helt lätt. 
Just nu, den första veckan i juni, är det bara en sex, åtta anställda som arbetar i fabriken. Av dem är Inge Larsson den som har arbetat där längst, i 6 år, och han vet  hur man torkar renkött.
– Först låter man köttet ligga i saltlake i två, tre dagar, sen lättröker man det i den vedeldade kallröken i tre timmar och sen torkar man det i två, tre veckor…  Och sen köper alla det.

Lärt sig köra skoter
Jenny Mangos har däremot bara arbetat på Tärna Vilt sen i januari i år. Då kom hon upp till ett kyligt och snövitt Joesjö direkt från grådiset i Falkenberg.
– Jag har jobbat lite i restaurang och inom vården förut men det här är första gången jag har fått en riktig anställning.
Om hon mäktar med att arbeta och bo kvar i de här trakterna även framöver har Jenny svårt att ta ställning till idag.
– Flytten från ett liv i Falkenberg till ett här var onekligen ganska dramatiskt. Men hittills har det gått bra. Jag trivs och jag har redan lärt mig köra skoter.
Enligt Kent Jacobsson har han dock problem med att få personalen att stanna kvar år ut och år in.
–  Att jobba innanför fyra väggar är väl ingen höjdare i de här trakterna. Frihetslängtan sitter liksom i generna hos de flesta här. Och om en far här ifrån så brukar alltid några andra fara efter.
Men varken Peder Carlsson eller Håkan Nilsson, två unga grabbar som är uppväxta  här i trakten  och som nu jobbar i fabriken har några flyktplaner.
– Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin ska dra härifrån. Jag skulle aldrig kunna bli en stadsmänniska, säger Peder.
Däremot drömmer Peder om en framtid som berömd rockmusiker.
– Men även om den drömmen förverkligas vill jag alltid ha de här trakterna att återkomma till.

Återvända till bygden
Samma sak är det med Magnus Fjellström, det är möjligt att han kommer att fara ut någon sväng någon gång, säger han. Men när han sen skall räkna efter hur länge han arbetat på Tärna Vilt så framskymtar det tydligt att han alltid kommer att återvända hit till bygden.
–  Jag började här efter förrförra älgjakten. Det blir väl ett och ett halvt år då som jag har jobbat här.
 Jo, så är det, det är en ”livsstil” att bo, arbeta och överleva i de här trakterna, menar Kent Jacobsson.
– Det borde gå att försäkra sig mot att behöva tvångs förflyttas härifrån också.