Billigare burktomater och lägre lön
[Ur nummer: 09/2003] Vore enskilda medborgares förtroende för ”toppskiktet” inom svensk politik, fackföreningsrörelse, intresseorganisationer, företag och så vidare, helt ogrumlat – Javisst, vi litar benhårt på er och ert omdöme! Kör hårt gubbar! – borde slutresultatet i den stundande EMU-omröstningen vara givet. Drygt 80 procent skulle då tveklöst rösta JA eftersom ungefär den andelen av ”topparna” inom den politiska, fackliga och företags-anknutna sfären förordar ett JA.
Men just nu lutar det snarare åt att det blir en NEJ-majoritet!
Frågan som då infinner sig är: Vad är det vi egentligen röstar om den 14 september? Eller: Vad är det alla NEJ-anhängare tänker rösta emot?
Att eventuellt bara byta lite penningskrammel, från krona till euro, så som det framställs på röstsedlarna, kan väl inte vara någon direkt livsavgörande fråga?
Nej, det är givetvis den bakomliggande ”samhällsutvecklingen” som oroar och den oheliga sammansvärjningen av samhällets ”toppfigurer” på Ja-sidan som skrämmer och upprör ”nejarna”. Givetvis blöder det ymnigt i ett arbetarhjärta, oavsett vad man tycker om eurons vara eller inte vara, när ”sossetopparna” både verbalt och fysiskt kärvänligt omfamnar såväl sina politiska antagonister som näringslivets löjligt uppblåsta toppfigurer.
Vi varken vill, kan, eller har råd att stå utanför EMU, hävdar Ja-sidans företrädare med stor auktoritet, bland annat skriver Sveriges utrikesminister, Anna Lindh, tillsammans med Ericssons horribelt välavlönade koncernchef C-H Svanberg ett gemensamt debattinlägg med den innebörden.
Samma sak hävdar troligtvis många tänkbara Nej-röstare: Jag varken vill, kan eller har råd att hamna ännu längre utanför än vad jag redan befinner mig i nuläget! Det räcker nu, tack! Jag och många med mig vill fortfarande ha en liten demokratisk möjlighet att hävda våra egna intressen i den ständigt svällande maktapparaten.
Givetvis röstar man då NEJ utifrån en egen personlig erfarenhet; hur har jag hittills kunnat komma till tals i den egna storkommunen, i det egna fackförbundets telefonsvarare, i det parti jag en gång så förhoppningsfullt anslöt mig till, i den konsumentkooperativa rörelsens med-mera-gemenskap, på den egna allt större och anonyma arbetsplatsen och så vidare.
I det perspektivet blir EMU omröstningen en fråga om makt contra maktlöshet. Är upplevelsen den, att jag redan i dagens samhällsskala har hamnat på efterkälken och är förminskad till en ”demokratisk nolla” så är givetvis ytterligare ett steg på väg mot det ännu mer storskaliga samhället inte det som lockar mig allra mest.
I propagandaarsenalen på Ja-sidan in-går också, som positivt agnade lockbeten, begrepp som ”ökad konkurrens” och ”prispress”. Den fredag eftermiddag alla har euroslantar att handla med kan vi som konsumenter jämföra priset på till exempel burktomater i Lissabon och Luleå och på så sätt kan vi pressa ner priserna till en lägsta nivå, menar Ja-sidan.
Enligt vår konsumentminister kan ”prispressen” ge en väldans massa pengar över i plånboken; 3000 kronor i månaden för en tvåbarnsfamilj, lär hon ha räknat ut att det kan bli.
I nej-skeptikerns öron har dock samma ord, prispress och ökad konkurrens, en helt annan innebörd. Ökad konkurrens innebär omedelbart en ökad oro för det egna jobbets framtida existens och prispress i ett EMU-perspektiv innebär i stort sett det samma som sänkt lön.
Det är nämligen inte burktomaterna som i första hand kommer att utsättas för prispress i euro-land utan det är priset på arbetskraft. Var finns den billigaste arbetskraften att inhandla?
I en framtida EMU-värld kommer den organiserade och kapitalstarka arbetsgivarsidan, oavsett hur mycket fackligt medbestämmande vi lyckas tillskansa oss i företagskorridorerna, att vara en betydligt mycket tuffare, oresonligare och framgångsrikare löne-prispressare än den ännu icke existerande genuina konsumentrörelse som skall försöka pressa priset på våra burktomater.
Därför är risken betydligt mycket större för att konsumentministerns tvåbarnsfamilj (om familjens inkomsttagare är ”vanliga löntagare” vill säga), på grund av ”ökad konkurrens” och ”prispress” kommer att förlora sammanlagt 330 euro i månaden vid ett JA till EMU, antingen i form av sänkt lön eller i förlust av arbetstillfälle.
Vad du än anser: Gå och rösta den 14 september!