[Ur nummer: 09/2003] Sommaren 2003 har varit het i Europa. Troligen en försmak av det forskarna påstår: Att planeten Jordens klimat successivt blir allt varmare. Kanske är medeltemperaturen för vår blågröna glob 1,4 grader högre år 2100 jämfört med idag; kanske har den stigit betydligt mer, 5,8 grader. Prognosen 1,4 – 5,8 grader uttrycktes första gången 2001 i den tredje expertrapporten från FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change). Just spännvidden mellan de två ytterligheterna speglar experternas osäkerhet när det gäller att sia om klimatet så långt fram i tiden.

Förutsägelserna för 2100 bygger på databeräkningar, som i sin tur matats med mer eller mindre kvalificerade scenarier. Ett scenario beskriver en av flera tänkbara, ”gissade” framtider, präglad av en viss nivå på den ekonomiska och sociala utvecklingen, tekniken och utsläppen av växthusgaser.
Man kan tänka sig ett scenario som utgår från ”business as usual”, vilket innebär att dagens trender för användning av fossila bränslen förlängs in i framtiden utan att tekniken eller politiska beslut förändrar utvecklingens gång. Det leder med all sannolikhet till ökad växthuseffekt och en påtagligt förhöjd global medeltemperatur.

Men man kan också konstruera ett helt annat scenario med tekniska genombrott och en ekonomisk politik som kraftigt minskar användningen av fossil energi och därmed utsläppen av temperaturhöjande gaser.
Verkligheten år 2100 ligger möjligen någonstans däremellan. Eller så kommer utvecklingen att ta en helt annan vändning som ingen kunnat förutse. Kanske blir klimatet ungefär som idag, eftersom uppvärmningen balanserades av en motsvarande avkylning. Kanske blir det extremt varmt på södra halvklotet medan man i Norden får betydligt barskare temperaturer.
Men även om vi inte kommer att ha alla fakta på bordet om hur det går och hur mycket varmare Jorden är om hundra år, så kan forskarna ändå peka på ett antal problem som den globala uppvärmningen ställer oss inför. Utmaningar som vi måste ta på allvar.

FN:s klimatkonvention och det så kallade Kyotoprotokollet är ett direkt uttryck för att en sådan insikt finns bland merparten av världens beslutsfattare. ”Överlevnadsprogrammet” Agenda 21 från Rio-konferensen 1992 samt de globala, nationella och lokala strategierna för hållbar utveckling är också löftesrika tecken.
FN:s millenniedeklaration kan också få stor betydelse för att motverka världens sjukdomsgissel, stärka folkhälsan och därmed ge människor kraft att medverka till en positiv utveckling i sina länder. Millenniemålen handlar om att till år 2015 halvera andelen människor, drygt 800 miljoner, som saknar tillräckligt med mat, vidare att halvera andelen som dagligen tvingas dricka smutsigt, infekterat vatten och leva med usel sanitet. Ett angeläget mål är också att ge modern energi åt de två miljarder – var tredje människa på jorden – som ännu saknar el och som ofta tvingas nyttja hälsovidriga bränslen som skadar hälsan och miljön.

Klimatfrågan handlar i grunden om etik och människovärde, om rättvisa och solidaritet här och nu och med de ännu ofödda generationer som så småningom skall
ta över vår planet.