Inför klassåterträff för 9C, femton år efter sista skolavslutningen på grundskolan, har jag rotat fram mina gamla skolkataloger, och den lilla masochisten i mig vill inte låta mig lägga dem ifrån mig.

[Ur nummer: 09/2003] För när man bläddrar bland bilderna på unga sjuttiotalister ifrån Byhåla i hård-rocks-t-shirts och hockeyfrillor (hu!), stel-sprayade luggar och hysteriskt lappade jeans (hjälp!), känner man sig… Nej, inte gammal. Inte ung heller, för den delen. Och inte ett uns nostalgisk. Men liksom… insyltad.

Odödliga pinsamheter
Prova själv. Plocka fram en gammal katalog, blunda, öppna en sida på måfå och peka. Är man inte släkt med personen man satt fingret på så har man sedan det begav sig säkerligen – indirekt eller indirekt – haft någon form av umgänge med honom/henne. Man är för evigt länkar i samma kedja.
Klass efter klass hakas samman genom odödliga pinsamheter. Man känner till honom som visade snorren i aulan på lucia, man känner till att den där lille blonde killen som gick i 9B har en varmkorv tatuerad på häcken sedan ett mindre nyktert besök i Köpenhamn, man vet att hon i 8A som spydde i kyrkan på skolavslutningen nu är fyrabarnsmor till två omgångar tvillingar som hon har ihop med en C-kändis från Villa Medusa, och man vet att han som ägnade sig åt självbefläckelse på toan på Domusrestaurangen när någon slet upp dörren aldrig slipper ifrån ett epitet mindre smickrande än lepra…

Evigt fast i klass-klistret
Vissa tycker av förståeliga orsaker inte att det är särskilt kul att behöva träffa det drägg som jävlades med en, andra, företrädesvis ”tuffa innegänget”, skäms för att deras stjärna inte bara dalat utan kraschat och brunnit, och att de numera får titulera sig ”tretti och svettig i hemlighet”.
Eller förresten kanske inte ens i hemlighet längre. Vilket åter andra elakt och oförblommat gottar sig åt. För vad som än händer, hur man än gör, så är man, precis som på fotot där man har glasögon modell parabol, midjekort jacka med axelvaddar och synth-lugg som skulle gjort Howard Jones grön, fast i detta klasstänkande. Man är för evigt den man en gång var – i detta klass-klister som i mitt fall heter Rektorsområde 4.
Hm… Undrar just vad jag är (ö)känd  för