[Ur nummer: 10/2003] För de flesta som arbetar på Läkerolfabriken är ”facket” liktydigt med Elisabeth Ehn, fackklubbens ordförande, som har arbetat 15 år på fabriken. Det är ofta på hennes axlar ”den fackliga bördan” hamnar.
– Jag får ta mycket skit, både från medlemmar och företagsledning. Så är det tyvärr. Och det är slitsamt.
Elisabeth berättar att när företagsledningen vill vidareförmedla sina obekväma åsikter ut till produktions-personalen vill man helst att hon skall vara den förmedlande länken. Och när medlemmarna vill ha sina synpunkter och klagomål framförda till företagsledningen är det givetvis hennes uppgift att verkställa deras begäran.
– Ärligt talat hamnar jag ganska ofta både i väldigt  jobbiga och väldigt ensamma situationer. Jag tycker faktiskt att jag blir behandlad som en spottkopp ibland.
Det fackliga ordförandeskapet blir lätt personcentrerat och kringskuret oavsett hur idogt man själv jobbar för att bygga upp en facklig kamratkrets på förtroendemannanivå, menar Elisabeth.

Facket blir syndabock
– På mycket kort tid har två mycket bra vice-ordföranden försvunnit härifrån, en började jobba på Forsmark och en for iväg till ett arbete i London. Och det finns ju ingen uppsjö av medlemmar som står på kö och helhjärtat vill ställa upp och ”jobba fackligt”.
Ju sämre arbetsförhållandena blir desto svårare blir det att upprätthålla den fackliga verksamheten på en bred och bra nivå, menar Elisabeth.
–  Det borde vara tvärt om, under dåliga tider borde vi sluta oss samman och hålla ihop. Men tyvärr funkar det inte riktigt på det viset. När man upplever att det blir sämre på sin arbetsplats vill man antingen hitta en syndabock, och då ligger ”facket” ofta när till hands att bli den syndabocken, eller så ger man upp och ”skiter i allting” som har med jobbet att göra.