[Ur nummer: 10/2003] När Ivar Lo-Johansson försökte spåra in arbetarlitteraturen på en kollektiv romanform med storsatsningen Traktorn från 1943, hade han arbetat med romanen i åtta år och gjort en omfattande research för kunna att skildra ett modernt lantbruk. Romanen är idag sedd över axeln, av en del betraktad som en felsatsning, av andra som en vissen sovjetisk kolchosroman. Och visst, det finns några avsnitt om idrott som inte känns fräscha längre, men i det stora hela är romanen fortfarande en stor läsupplevelse. Ivar Lo undviker konsekvent heroisering av arbetarklassen. Han kritiserar övertron på de tekniska framstegen, skildrar en facklig konflikt i de egna leden, stick i stäv med arbetarrörelsens krav på enad front.

Det slår gnistor av klasshat mellan Brandt och Kadin, mellan den uppåtsträvande, skötsamma arbetaren och den gammaldags jordproletären, som hatar mekaniseringen. Mellan kapital och arbetarrörelse råder dock samförstånd, åtminstone i Traktorn.
Att skildra kollektiva förlopp har alltid haft ett stort teoretiskt inflytande på arbetarskildringen, men i praktiken har mest den ensamme outsidern eller klassresenären stått i centrum och liksom baxat med sig en bild av kollektivet. I Traktorn försöker Ivar Lo plöja upp nya fåror efter en idé om kollektivet i centrum – men få av hans svenska efterföljare sådde i dem.

Det gör dock inte kollektivromankonceptet mindre intressant, eftersom det är nästan mer relevant idag än på 1940-talet, men i ett annat medium: Televisionen. För tittar man närmare på Traktorn är det en förbluffande fräsch modell för hur en vanlig dramaserie byggs upp idag. Det är onekligen en historiens list att Ivar Lo, som var en stark kritiker av tevetittande och tevefieringen av verkligheten, redan på 40-talet levererar en estetik som passar som hand i handske för våra dagars tevedramatik.

Här finns en begränsad miljö, i Traktorn ett mekaniserat sörmländskt lantgods, och en tolv-femton karaktärer som i flera löpande intriger för handlingen framåt i ett obrutet nu-flöde. Karaktärernas individuella psykologi förklaras aldrig i tillbakablickar, utan i vad de gör och vad de säger i realtid. De olika yrkesmomenten beskrivs med ackuratess. I våra dagar handlar det oftast om sjukhuset, advokatfirman, hotellet eller polisstationen. Det är en beprövad och av den breda publiken invand berättarmodell.
Att Kurt Salomonson blev den förste att få Ivar Lo-priset är inte så konstigt. Han är en av de få som sått sina romanfrön i Traktorns fåra. I Grottorna från 1956 utvecklade han ett modernt och kollektivt formspråk. Romanen handlar om en tvångsförflyttning av silikosskadade gruvarbetare i Laisvall och skjuter in sig på fackets tandlöshet. Bristen på solidaritet mellan arbetarna är så påtaglig att boken blev bannlyst av fackföreningsrörelsen.
Traktorn och Grottorna utmanade – och skärpte – arbetarrörelsens självbild. Idag skriver arbetarförfattare mest snällt tillbakablickande eller deckare.
Romaner om kollektiva förlopp och fackliga konflikter finns knappt. Jag tror dock att Ivar Los gamla kollektivmodell kan återvinnas och utveckla arbetarromanen, den behövs för att förstå livssammanhangen och skildra verklighetens komplexitet.