Visst, vi borde tjäna minst tio kronor mer i timmen. Men sådana krav har vi inte i avtalsrörelsen. Det är inte lönt för oss att ställa krav, anser många på ”Läkerol-fabriken” i Gävle.

[Ur nummer: 10/2003] – Det är ändå ingen som lyssnar på en vanlig jobbare längre. Inte ens facket tycks bry sig, tycker Kemo Sawo.
Jag har bänkat mig i ett av fabrikens rast-rum.  Klockan är tio på förmiddagen. Vi pratar lite ostrukturerat om den kommande avtalsrörelsen samtidigt som Kemo och hans arbetskamrater hastigt tuggar i sig sin medhavda, micoruppvärmda, lunchmat
Det vibrerar av uppbrottsstämning inne i rastrummet. Utanför pumpar förpackningsmaskinerna oförtrutet vidare samtidigt som  ett nytt hungrigt gäng vankar omkring där ute i väntan på att bli avbytta vid packbanden.
– Visst pratar vi ganska ofta, sinsemellan, en hel del om våra låga löner. Om hur vi  ständigt måste vårda våra slantar väl för att få dem att räcka till det allra nödvändigaste, säger Dennis Larsson.
Med de samtalen liksom förtärs inifrån av sin egen bitterhet. De utmynnar bara i uppgivenhet.
–  Har vi här nere några synpunkter, vara vad det vara månde, om dåliga löner, stressigt arbete, usla arbetstider och så vidare, så betraktas det ju bara som gnäll uppifrån. Man vill helt enkelt inte att vi ska lägga oss i. Så det är ju lika bra att vi behåller våra tankar och synpunkter inombords och håller tyst utåt, säger Kemo
Just på väg ut ur rastrummet (det är den 15 september idag, dagen efter EMU-valet) påpekar någon att ”Vi kanske borde folk-omrösta om saken”.

Tuppar av på jobbet
Det går inte att undvika, i låglönepratet uppenbarar sig omedelbart andra arbets-platsproblem. Problem som för stunden är mer angelägna. Det allt mer upptrissade arbetstempot är ett av dem.
Det tycks inte finnas, inte ens i Sverige längre, någon bortre gräns för hur mycket arbetskraft man kan suga ut ur en lågavlönad arbetare.
– Jag har jobbat här två år nu. Jag har aldrig tidigare varit på någon arbetsplats  där så många har tuppat av på jobbet, säger Dennis.
* Tuppat av?
–  Ja! Flera stycken har stått rakt upp och ner här och svimmat på jobbet på grund av trötthet och stress.
* ???
Jo, det har tyvärr hänt, konstaterar Elisabeth Ehn, fackklubbens ordförande.
– Förut var skiftschemat på 3-skiftet så bedrövligt dåligt konstruerat att man aldrig hann återhämta sig mellan skiften. Man svimmade av trötthet helt enkelt.
Nu har skiftschemat ändrats. Till det bättre.

”Inte tillräckligt bra”
Men det krävdes som sagt var några av-svimmade innan det blev någon ändring på torpet. Att det långt innan dess var många som ihärdigt ”gnällde” över de orimliga  arbetstiderna var det ingen som tog hänsyn till.
– Ibland får vi höra från ledningen att vi jobbar bra, men inte tillräckligt bra och billigt  för att företaget skall gå bra och aktie-ägarna skall bli nöjda. Vi blir liksom underförstått hela tiden beskyllda för att äventyra vår egen framtida anställningstrygghet om vi vågar kräva något utöver det vi redan har, konstaterar Magnus Persson.
Givetvis borde de kräva betydligt mycket högre löner, säger han.
–  Men har du alltid piskan vinande över dig så hukar du dig till slut så djupt att du varken har ork eller förmåga att sträcka på dig och resa dig upp.
Och i det läget förväntar man sig enbart att ”någon annan” ska stötta en och hjälpa en att resa sig upp.

Lönerörelsen på anslagstavlan
– Jag tror inte att det är så många av oss som jobbar här som ens har en aning om att det är en ny avtalsrörelse på gång och att det nuvarande avtalet löper ut om ett halvår. Och än mindre känner man sig själv delaktig i själva avtalsrörelsen. Det är ”fackets” sak att sköta den delen menar de flesta, säger Inger Eriksson, huvudskydds-ombud på fabriken.
Det är först när ”slutresultatet” uppenbara sig som ett skrivet meddelande, ”Nya löner!” på anslagstavlan, som de flesta av oss vaknar till, tror Inger.
– Och då kan vi givetvis ha synpunkter. Men förvånansvärt ofta låter vi oss nöjas med väldigt lite, för har man det som vi redan från början knapert ekonomiskt så är också våra förväntningar små.

Dresserade
Den knös som idag tjänar 50 000 kronor i månaden skulle givetvis aldrig låta sig nöjas med ett lönepåslag på ynkliga 500 kronor i månaden, men det gör vi gladeligen, vi som tjänar 16 000-17 000 kronor i månaden. Vi niger, bockar och tackar, säger en påtagligt upprörd Ingegerd Jonsson, före detta klubbordförande på fabriken.
– Vi lågavlönade ingår inte i någon facklig kamporganisation längre. Vi har blivit dresserade till, och vant oss vid, att få en ganska menlös ”soppa” serverad och enbart svälja ner den och grina lite illa i smyg. Vi ställer inga krav längre på att själva få vara med och tillreda ”soppan” så att den blir godare.
De har hamnat vid sidan av, menar hon.
–  Det är ju inte några riktiga krav från oss uselt avlönade som styr avtalsförhandlingarna.
– Det handlar ju bara om vad arbetsgivarna ”har råd med”. Att det går åt helskotta för oss bryr man sig föga om.
I förlängningen innebär det att många av dem också mår ganska dåligt inombords, tror Mats Ek.
– Vi får liksom aldrig utlopp för vår otillfredsställelse. Vi biter bara ihop. Och det resulterar i sin tur i att vi, förutom att vi har dåligt om pengar, även känner oss ganska värdelösa och uppgivna inuti. Och för några av oss har det ju gått så illa att man fallit ihop som en lealös hög mitt på fabriksgolvet.

Orkar inte delta i spelet
I det läget menar Kemo att ”facket” inte kan förvänta sig att de som har det både sämst ekonomiskt och sämst arbetsmässigt ute på fabriksgolven skall komma med några väl formulerade krav i en avtalsrörelse. Vi orkar helt enkelt inte delta i spelet, menar han.
– Därför måste ”facket” vara mer intresserade av hur vi verkligen har det ute på golvet idag. Komma ut och prata med oss.
Av de som slitit i 15-20 år på fabriken är alla de som jag pratar med under de två-tre timmar jag är där, rörande överens om att  ”det faktiskt var mycket bättre förr”.
–  Det allt mer upptrissade arbetstempot håller på att knäcka oss alla nu, säger Laila Wallon.
– Det här är inget litet familjeägt mys- och pysföretag längre, utan det är ett kallhamrat aktiebolag vars mål är att hela tiden generera mer och mer vinst till aktieägarna, säger Magnus Persson.
– Och för att den vinsten skall bli så stor som möjligt och ägarna nöjda, skall vi helst jobba skiten ur oss utan någon betalning alls, säger Mats Ek, som berättar att han själv är liten aktieägare i Ericsson och gläds varje gång den gigantiska koncernen sparkar ut ett antal tusen anställda och kursen på Ericsson aktien stiger.
– Ja så illa är den här ekonomiska världen beskaffad, tyvärr. Råttan på repet och så vidare, du vet.