[Ur nummer: 10/2003] Jag har följt en ganska spännande debatt som pågått nästan hela sommaren mellan min 16-åriga dotter och min kusin, som är i min ålder. Det roligaste med diskussionerna har varit den debattvilja och principfasta åsikt som min dotter stått upp för oavsett motargumenten. Detta är en härlig grej med tonåringar, där finns inga gråzoner, antingen är det svart eller vitt!
Ämnet som vållat så stora debatter är de moraliska och känslomässiga aspekterna på homosexuellas rätt att adoptera barn. Min dotter ser det som en rättvisesak att alla ska ha samma rättigheter oavsett vem de lever ihop med och min kusin menar att det inte är normalt och att barnen blir mobbade i skolan. Och det är nog fortfarande den åsikt många har, att det inte är ”normalt”. Frågan är väl kanske vem som ska bestämma vad som är normalt!
Själv har jag försökt hålla mig utanför, inte så lätt alla gånger, men det känns ganska bra som förälder att se att ens barn har åsikter och att de vågar stå upp för dom
oavsett vad andra tycker.
Naturligtvis har även jag en åsikt i denna fråga och jag har full förståelse för bådas åsikter.
Det skulle naturligtvis inte vara så lätt för ett barn med homosexuella föräldrar att bo i ett litet samhälle som vi bor i med ungefär 2 000 invånare. Det barnet skulle garanterat bli utpekat ganska så snabbt.
Men däremot om man bor i en större stad så tror jag inte problemen skulle bli desamma.

Samtidigt är min fasta övertygelse att alla människor ska ha samma rättigheter, frågan är kanske bara i detta fallet om det är de vuxnas eller barnens rättigheter som ska sättas i första rummet. I det fallet så tycker jag att vi ska värna om barnens i första hand. Det är ingen rättighet att få barn däremot borde det vara en rättighet för alla barn att ha föräldrar, oavsett vad de gör i sovrummet!
Och det som jag vill komma fram till är att problemet ligger inte hos barnen utan hos oss vuxna. Barn är definitivt inte födda med åsikter och fördomar, dom får de av sina föräldrar! Och om vi nu ska se till barnens bästa så är jag fullt och fast övertygad om att ett föräldralöst barn skulle må betydligt bättre i en familj med homosexuella föräldrar än utan några föräldrar alls. Och jag förmodar också att homosexuella par som prövas för adoption granskas betydligt hårdare än heterosexuella par, vilket borde innebära att bara de perfekta får godkänt att adoptera och hur många av oss ”vanliga” föräldrar kan kalla oss för perfekta?

Avslutningsvis vill jag passa på att önska alla Livsare i vårt land en trevlig och givande höst, för sommaren kan väl ingen klaga på. Och var rädda om varandra! Det har varit så mycket elände nu ett tag så vi borde verkligen tänka till på hur vi behandlar andra människor.