[Ur nummer: 11/2003] Oktober och blygrått vatten, regn i luften. Jag strövar på min barndoms stränder. Drar in den saltmättade luften i lugorna. Ett ejdersträck borta mot Stillingsön, resterna av en död manet bland stenarna. Tystnad.

Återkallar den vidunderliga sommarens varma brisar. Skogen av vita segel på fjorden, kaffet och sockerkakan ombord i familjens trivsamma flytetyg. Så nyss det känns – och ändå snart vinter i skärgården! Drar mig hemåt, tänder i öppna spisen, reder en kopp het honungsmjölk. Och kurar skymning med hyllningar till havet. Varför inte börja med en strof av Karin Boye:
Salt, bittersalt
är havet, och klart och kallt
På djupet multnar mycket
men havet renar allt
Vilt, rovdjursvilt
är bränningens glittrande språng
Men ingen människas tankar
är höga som havets sång.

Skräckblandad respekt för livets urelement. Som kontrast Lars Englund, han som älskade att skriva om hav och vind, inspirerad av den japanska kortdikten. Här i en vårvinterstämning som lämnar smak efter sig:
Frasigt nyfallen snö
– skummet mellan stenarna. Brännande kallt
vattnet, vars ljusa tunga gäckas med sanden.
Skuggorna blåsta till kärvblått
rör sig blixtsnabbt utan oro, tändas och
slockna –
Andas man djupt får man nästan
blodsmak i munnen
så stark är vårluften, så sammandragande
slånbärsfrisk havets andedräkt

Vi som älskar det marina har nog också upplevt den där nästan sakrala förundran inför vattnet, klipporna och horisonten. Att vara en del av ett stort och märkvärdigt sammanhang, åldrigt som planeten själv. På bokmässan härom året hittade jag Kelternas andlighet, ett fynd för den som vill veta mer om den atlantiska kristendom som växte fram i Skottland och på Irland men också spreds till våra skandinaviska kuster. En meditativ andlighet, präglad av enkelhet, jämställdhet och socialt patos. Och en stark kärlek till naturen, inte minst havet.

I somras besökte jag Iona, ön i Inre Hebriderna som blivit målet för många moderna, stressade pilgrimer som söker en frisk andlighet. Det var här som den irländske överklassyngligen, sedermera munken Columba grundade en klosterkommunitet. Jag satt på just den klippa där han enligt legenden skrev om hur ”fröjdefullt det är”
att jag kan se de mjuka stränderna och uddarna
inte mörkt och dystert utan i klarhet;
att jag kan höra de sköna fåglarnas röster
i deras glädjefulla språng.