[Ur nummer: 11/2003] Hur långt skall enväldiga arbetsgivare tillåtas gå i sin iver att ”leda och fördela arbetet” med understöd av så få anställda som möjligt?
Svaret på den frågan måste bli central i de kommande avtalsförhandlingarna mellan Livs och arbetsgivarparten Li.
Om diskussionen som var, ute på Livs nyligen genomförda regionala avtalskonferenser, rätt avspeglar det stämningsläge som råder ute på arbetsgolvet så har den nedre ”bemanningsgränsen” redan överskridits med råge. Idag är det för få anställda kvar ute i livsmedelsfabrikerna, alldeles för få för att hinna med att producera den mängd varor som betydlig fler var sysselsatta med att tillverka för bara några enstaka år sedan.

Hjälp, vi håller på att slita oss helt
fördärvade ute på fabriksgolvet!  Det nödropet skrias nu ut allt oftare från allt färre och allt mer utarbetade
Livs-medlemmar.
Den fria konkurrensens kallhamrade hänsynslöshet resulterar obönhörligen i en allt större ofrihet för dem som sliter ont i produktionsledet, de som för sitt eget ekonomiska livsuppehälle tvingas delta i tillverkningen av konsumtionsmarknadens allt mer upphaussade behov av prisvärda förnödenheter.

Många av Livs medlemmar får idag betala ett ”allt för högt pris” för att svenskproducerade livsmedel prismässigt skall kunna var med och slåss på den allt mer internationaliserade, brutaliserade och överproducerande matvarumarknaden.
Arbetstakten i livsmedelsindustri skruvas upp, arbetstiderna försämras, arbetsmiljön försakas, arbetsglädjen dör ut och hopplösheten och besvikelsen brer ut sig djupt ner i Livs medlemsled. Den besvikelsen kommer inom kort att med full kraft vändas mot den egna fackliga organisationen, Livs, om inga motåtgärder snabbt sätts in för att få stopp på den nattsvarta utvecklingen.

Därför krävs det nu en snabbt igångsatt och kraftfull facklig offensiv mot kortsynta, trångsynta och idéfattiga arbetsgivares ständigt allt mer dumdristiga försöka att stärka de egna företagens position på marknaden genom att ständigt ”dra ner på personalen” och därmed försämra det egna företagets möjlighet att överleva på lång sikt.
Om dagens ekonominissar till arbetsgivare, som i de flesta enskilda fall aldrig själva upplevt det ofta förnedrande arbetsvillkoren ”ute på golvet”, inte är kapabla att leda och fördela arbetet inom företagen, på ett för produktionen gynnsamt vis, måste deras ensidiga arbetsledande rätt tas ifrån dem.
Därför måste vi från fackligt håll städa i vårt eget källarutrymme och rota fram och damma av de gamla undangömda parollerna igen: Upp till kamp! Sätt stopp för…!  Kräv mer…!

Upp till kamp mot den förnedrande underbemanningen!  Sätt stopp för arbetsgivarnas ensidiga rätt att leda och fördela arbetet! Kräv fler fast anställda i produktionen!