För mig betyder det att vi tillsammans ska jobba mot orättvisor och hjälpa de svaga och utsatta i samhället. Men det betyder det inte för alla.

[Ur nummer: 11/2003] När jag började min arbetarbana 1985 så tyckte jag att det var kul att gå till jobbet. Alla var kompisar med alla. Nästan i alla fall. Men på det stora hela var det mesta ganska bra. Idag saknar jag den andan på våra arbetsplatser.
Det finns ett fåtal människor som engagerar sig för alla och det är de förtroendevalda. Det finns givetvis andra engagerade människor också, men de är ännu färre. Idag handlar det mest om att klara sig själv.
Som förtroendevald arbetar man för att göra saker och ting bättre för alla, det är inget man gör någon egen personlig vinst på. Och personligen så tycker jag att det för det mesta är kul och det ger mig en viss tillfredsställelse när vi uppnått något bra. Men ibland är det tyvärr jobbigt också.
Inom livsmedelsbranschen så varslar företagen för fullt just nu. Men samtidigt slår övertiden alla rekord. Är det verkligen brist på arbete då?
Och hur kommer det sig att folk orkar jobba så mycket mer när man hela tiden blir färre? Jag förstår inte det.
Tyvärr så har många människor gjort sig beroende av övertidspengarna. Därför ser man de 200 timmarna som ”sina”, inte som den skyldighet mot arbetsgivaren det egentligen är att arbeta övertid. Så därför arbetar folk över trots att deras kompisar blir av med sina jobb. Detta är inte solidaritet i mina ögon.

Men det är inte bara på den egna arbetsplatsen som man är osolidarisk. Det gäller i samhället i övrigt också. Förr bojkottade man saker man inte gillade av olika anledningar. Idag gör man inte det om man själv kan tjäna nåt på det.
Ta till exempel det här med Lidl, den nyligen etablerade affärskedjan från Tyskland. De har en usel personalpolitik, men folk handlar där ändå för det är ju så billigt. Man struntar fullständigt i om de som jobbar där har det bra eller inte. Annat var det på Toys ’r’ us’ tid.

Det är nästan lika illa på den politiska fronten. Idag är det bara ett fåtal fackliga medlemmar som demonstrerar på 1:a maj. Alla andra njuter säkert av ledigheten på landet eller i soffan, vad vet jag. Och jag missunnar inte dem att vara lediga heller, men jag skulle vilja att många fler engagerade sig politiskt eftersom jag vet att de flesta faktiskt har åsikter om det ena och det andra, t ex skolan, bostadsbyggen, vägar osv. Men tyvärr så är det alltför många som inte vet att detta är politiska frågor.
Slutligen vill jag uppmana alla Livsare att slå ett slag för solidariteten, tala om för din arbetskamrat att hon/han gör ett bra jobb. För uppskattning är något vi alla mår bra av och inte får så mycket av. Kanske är det därför vi inte orkar engagera oss längre?