[Ur nummer: 12/2003] Tänk vad fort tiden går när man blir äldre, det känns som man bara hinner blinka så har ännu ett år passerat revy. Det var annorlunda när jag var yngre och gick i skolan, då kändes ett år som en hel evighet.
Jag har starkt börjat ifrågasätta vad skolan lär ut när det gäller arbetarrörelsens historia, ja eller historia över huvud taget. Jag har de senaste åren varit handledare i både facklig medlems- och kärnutbildning och där har jag upplevt en otrolig brist på kunskap när det gäller historia.
Ingen verkar idag veta hur det var förr i tiden när man var livegen (brukspatronen ägde både den anställda och dennes familj). Hur man bodde nio stycken i ett rum och kök, hur svält och fattigdom var en del av vardagen för de flesta arbetarna. Försökte någon få till förbättringar genom att ställa krav på sin chef så slutade det genast med att man fick sparken. Samtidigt blev man svartlistad hos alla andra arbetsgivare, så möjligheterna till ett nytt jobb för att försörja sin familj fanns inte.

Det var i detta läge som fler och fler insåg att ensam är inte stark, men om vi alla håller ihop så kan vi få till förändringar. Man började organisera sig i fackföreningar och genom att hålla ihop så lyckades man tvinga arbetsgivaren till förbättringar.
Det var små saker i början som man lyckades förändra till det bättre, men allt efter som tiden gick så blev man fler och fler, i och med det så blev man också starkare.
När man försökte organisera demonstrationer så slogs de ner av militär och polis, det gick så långt att militären sköt rakt in i en fredlig demonstration och dödade fem människor (Ådalen).
Man insåg även att de som då satt med makten (regeringen) inte ville hjälpa till med de förändringar som krävdes för att vi vanliga arbetare skulle få ett bättre liv.
Fackföreningarna (LO) hade bildat ett eget parti, socialdemokraterna. Genom att de fick med sig folket och blev starkare och starkare kunde man instifta massor av lagar och försäkringar som hjälpte arbetarna. Man fick rätt till semester, sjukersättning, föräldraersättning, 40-timmars arbetsvecka, hjälp av socialen om man behövde det, hjälp när man blev arbetslös med mer.
Denna lista kan göras hur lång som helst,
Det mest sorliga är, att i dag känner många inte till hur dessa saker har vuxit fram. Många verkar tro att det är något som vi bara har fått och att det alltid kommer att finnas kvar.
Men vi får aldrig glömma bort, att bakom allt så finns det människor som till och med har dött för att dessa förändringar skulle ske. Risken finns också att om vi inte idag ser till att ställa krav på våra politiker, så glömmer de bort vilka det var som startade det hela och vilka det är de ska jobba för.
Ett underbart scenario vore att alla fackligt förtroendevalda även engagerade sig politiskt, helt enkelt tog tillbaka makten över partiet.

Tänk också på att det även i dag finns länder där facket är förbjudet, eller så mot-arbetat att de anställda inte törs gå med för då riskerar de att få sparken. I vissa länder dödas fortfarande fackföreningsfolk för att de försöker få till förändringar som ska göra det lite mer mänskligt för arbetarna att jobba, leva och bo där.

Jag vet att det i dag kan vara svårt att värva unga medlemmar till fackföreningen, för de har inte fått läsa arbetarrörelsens historia i skolan och de vet heller inget om den kamp som ligger bakom det samhället vi har i dag.
Tyvärr verkar även en del äldre ha börjat glömma bort kampen. Så det blir upp till oss inom fackföreningsrörelsen att se till att vi når ut med ”vår historia” igen.
Detta kan göras genom utbildning. Utbildning är kunskap, kunskap är makt!
Ha nu ett underbart liv och var rädda om varandra och ställ upp för varandra!