Slaktdjurens eget ”regionala skyddsombud” i Uppsala är upprört.
– Slaktindustrin måste omdelbart ta djuromsorgs-frågan på blodigaste allvar annars begår den harakiri, anser han.

[Ur nummer: 03/2002] Jan-Erik Anders-son är slaktdjurens ”regionala skyddsombud”.
   Han arbetar som djur- och miljöinspektör på Miljö-kontoret i Uppsala. 
När han med egna ögon ser att man på stans stora välrenommerade slakteri inte behandlar djuren särskilt väl innan slakt – man använder till exempel ständigt el-påfösaren för att hetsa fram slaktsvinen till dödskarusellen, juverstinna kor får stå omjölkade i dygnslång väntan på slakt, grisar tvingas övernatta på ett oströat betonggolv innan avlivning och så vidare – då reagerar givetvis Jan-Erik Andersson och påtalar bristerna för slakteriets företagsledning, i det här fallet Swedish Meats i Uppsala.

Följer inte lagen
– Slakteriet följer helt enkelt inte den lag och de föreskrifter som finns på djuromsorgsområdet och då måste givetvis vi som har till uppgift att se till just detta, att lag och föreskrifter följs, rapportera missförhållandena. 
När då företagsledningen genmäler och säger att man inte har för avsikt att genast rätta till några missförhållanden utan vill låta allt förbli som det är tillsvidare i väntan på att en långsiktig åtgärdsplan skall fastställas inom företaget, härsknar Jan-Erik Andersson till och säger:
– Jag tror att den svenska slakterinäringen begår harakiri om man inte tar djuromsorgsfrågorna på blodigaste allvar.
Det genomförs ekonomiskt väldigt kostsamma försök att dilla i den ovetande allmänheten att man inom slakterinäringen prioriterar djuromsorgsfrågorna. Men verkligheten är annorlunda, det är enbart effektivitet och lönsamhet som prioriteras, menar Jan-Erik Andersson.
– Dom pratar med dubbla tungor. Utåt, mot konsumenterna, säger man sig värna om djurens väl och ve, men inåt, mot oss som tillsynsmyndighet, försöker man på alla sätt och vis slippa ifrån just värnet om djurens väl och ve, ifall det drar med sig någon form av merkostnader för själva slaktverksamheten.

Hedern offras
Även sin yrkeskunniga och lojala personals heder tycks näringens företrädare vara beredda att offra i det här fallet, menar Jan-Erik Andersson.
– Man skyller ofta på okunnighet bland personalen när brister i djuromsorgen uppdagas, när el-påfösare används och så vidare. Men det handlar inte alls om det. De anställda gör säkert så gott dom kan under rådande förhållanden. Det är förhållandena det är fel på.
Det som är bra för djuromsorgen premieras inte i slaktverksamheten. Den som är snäll mot djuren belönas till exempel aldrig ekonomiskt, tvärt om, det kan resultera i en ren förlust för den anställde att visa hänsyn till djuren, menar Jan-Erik Andersson . 
– Därför att det enda som den anställde tycks bli belönad för är ett högt uppdrivet arbetstempo. På gränsen till det omänskliga. Men då förhållandena är sådana kan det aldrig vara personalens fel eller dess eventuella okunnighet som gör att el-påfösaren används i tid och otid.

Ramaskri bland bönder
När den djurskyddslag som vi har i dag såg dagens ljus för ett antal år sedan blev det ett ramaskri i uppfödarledet, bland bönderna, minns Jan-Erik Andersson.
– Då hade man inte råd, hävdade man, att genomföra de åtgärder som krävdes, enligt den nya lagen, för att djuren skulle få en drägligare tillvaro. Det var bara eländes elände. Men hade vi inte haft vår svenska djurskyddslag att stödja oss emot under senare års europakris inom djuruppfödningen, hade vi varit hjälplöst förlorade idag.
Det är därför, menar Jan-Erik Andersson, det nu hastar med en snabb attitydförändring inom slakterinäringen. Man måste ta djuromsorgsfrågan på djupaste allvar och inte enbart ägna sig åt att lägga ut muntliga dimridåer för att dölja verkligheten.
– I dag tycks slaktnäringen se djuromsorgen enbart som en onödig merkostnad. Men mycket snart kommer det säkert att visa sig, att de slakterier som inte investerar rejält i en bra djuromsorg, kommer inte att ha någon framtid över huvud taget.