[Ur nummer: 02/2002] Valåret har börjat! Utgångsläget är extremt bra för arbetarrörelsen. Opinionssiffrorna fortsätter uppåt för socialdemokratiska partiet. Partiordföranden, statsministern, Göran Persson är allt populärare som lekfarbror och danspartner till kossan Doris i Abrakadabra, men också som landsfader och politisk ledare.
De borgerliga partierna har svårt att samla sig till någon verkligt effektfull opposition. Bo Lundgren är tråkig. Lars Leijonborg är förbrukad. Maud Olofsson är oerfaren. Maud-effekten har redan klingat av, hennes smittande leende till trots. Alf Svensson är på väg ut.
Dagens Nyheters chefredaktör Hans Bergström, föreslog att alla de fyra borgerliga partierna skulle gå fram med en gemensam partibeteckning i årets valrörelse. Det sablades ned av partiledare såväl som övriga borgerliga tidningars ledarsidor. Öppet och ogenerat hänvisade partiledarna själva till ”limsticke-metoden”. Omedelbart avslöjades det vi redan vet! Med hjälp av olika och oförenliga budskap skall de falskeligen locka till sig olika väljargrupper.
Bo Lundgren och storstadsmoderaterna skäller som bandhundar på den kommunala skatteutjämningen. Maud Olofsson kallar regionalpolitiken för ”snuspengar”. Så skall moderaterna värva storstadsväljare på löftet att montera ned regionalpolitiken, medan centern lockar landsbygdsväljare med löftet om att öka regionalpolitiken.

De skarpsinniga analytikerna på borgerliga ledarsidor utgår från att Göran Persson vunnit sina framgångar genom utrikespolitiken och sin popularitet via mysprogram i TV. Men när han tvingas tala inrikespolitik så skall allt falla samman. Det är inte så säkert!
Visst finns det orosmoln, ganska stora sådana också. Men det handlar knappast om inrikespolitik. Där är den socialdemokratiska regeringen stark. Hotet kommer framförallt från den internationella ekonomin, även om borgarna försöker göra det till en fråga om svensk inrikespolitik.
Nu lyfter de ekonomiska kommentatorerna nästan lite maniskt fram alla tecken på en uppgång i USA, motorn i världsekonomin. Men, men… Denna uppgång kan komma av sig. Den permanenta, globala ekonomiska krisen kan åter komma att blomma upp i form av valuta- och börskriser. Det allt mer tillspetsade problemet är nämligen de växande ekonomiska klyftorna, som innebär att de som har gott om pengar saknar behov av att köpa, medan de fattiga som har behov av att köpa saknar pengar att köpa för. Därför tycks hela världsekonomin riskera att dras ned i en allt djupare kris, som i så fall drabbar Sverige hårt i form av allt större svårigheter för vår tunga och ekonomiskt dominerande exportindustri.
Borgarnas recept är väl känt. ”Före-tagsklimatet i Sverige måste bli bättre” ekar de oupphörligt som böneutropare från sina minareter. Det är ett sätt att göra om de globala ekonomiska problemen till svensk inrikespolitik.

De vill helt enkelt bidra till undergången genom att öka fattigdomen även i Sverige genom sänkta skatter, försämrad välfärd och allt mer omänsklig arbetstakt. ”Bättre företagsklimat” är i själva verket sin egen motsats, eftersom det blir allt svårare att sälja de varor som detta företagsklimat producerar.

Men givetvis! Varslen inom vår exportindustri är oroande och de kan medföra att arbetslösheten åter börja stiga innan valet, vilket kan drabba sittande regering om inte väljarna förstår bättre. Men kriser som kommer utifrån borde innebära att väljarna tyr sig till socialdemokratin som en garant för trygghet och stabilitet.