Belastningsskador är idag det största arbetsmiljöproblemet.

Det kan inte vara rimligt att varje dag gå till jobbet och ha så ont att man tvingas äta värktabletter och med jämna mellanrum ta kortisonspruta. Det kan inte heller vara rimligt att betrakta värk som ett normalt inslag i arbetet och något man måste lära sig att leva med.

[Ur nummer: 10/2005] Belastningsskador är idag det största arbetsmiljöproblemet. Kvinnor drabbas nästan dubbelt så ofta som män. Det är framför allt kvinnor som under stress utför monotona jobb med många repetitiva rörelser. Många gånger lider de i tysthet. De befinner sig längst ner i hierarkin. På de lägst värderade och därmed sämst betalda jobben.
Att tala om denna typ av skador är inte inne, det är inte politiskt korrekt. Alla ska nu på en och samma gång tala om hur nya jobb ska skapas. Det kommer att bli nästa års stora valfråga.
Kostnaderna för de sjukskrivna och utslitna, det som var så katastrofalt för bara ett år sedan är redan bortglömt. Det är dags att ändra på detta. Det är dags att lyfta fram det mänskliga lidandet. Det är dags att kräva effektiva insatser för att förebygga att människor blir skadade på grund av dålig arbetsmiljö.

Det handlar om makt. Det tog lång tid innan arbetarrörelsen blev så stark att den kunde ta strid om makten över arbetsmiljön. Fortfarande är den gamla SAF-paragrafen om rätten att leda och fördela arbetet ett hinder. Fortfarande tvingas människor sitta vid bandet och göra farliga rörelser. När de får så ont att de inte kan fortsätta blir det i bästa fall ekonomisk kompensation, men för det mesta blir det inte ens det. Att utesluta att skador inte orsakats av något annat än arbetet är ofta svårt.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Fram till 1993 godkändes 50 000 belastningsskador per år. Men när kostnaderna för dålig arbetsmiljö skenade skärptes kraven för att få skadan godkänd och därefter godkändes bara drygt 2 000 belastningsskador per år. Även om bevisbördan lättat något är det fortfarande mycket svårt att få skadorna godkända som arbetsskador.
Numera får många höra att deras värkande armar, ömmande axlar och onda nackar är åldersförändringar. Att smärtan inte har med jobbet att göra utan är en följd av ett naturligt åldersslitage. Många får bittert ångra att de inte gjorde en anmälan när de började få ont. Ingen tackar dem för att de tappert bet ihop
I det här numret inleder vi en serie om belastningsskador. Första besöket har vi gjort på Hägges bageri i Örnsköldsvik där kvinnorna varit stolta över att ha jobb och kämpat på trots värken.
Därefter åker vi till Argentina och talar med kvinnorna där, som just blivit medvetna om faran med det ensidigt upprepade arbetet. De argentinska kvinnorna är inspirerade av sina brasilianska systrar som fått hjälp av Livs och globala yrkesfacket, IUL, i kampen mot de nedslitande jobben. Den kampen berättar vi om i decembernumret.