Plötsligt minns jag en textrad ur en låt av Queen som jag säkert inte hört på tjugo år. Det är trummisen Roger Taylor som sjunger, förmodligen är det han som gjort låten: ”I’m in love with my car, got feelings for my automobil.”

[Ur nummer: 10/2005] Det är en rad som Freddie Mercury inte skulle ha kunnat sjunga med stoltheten i behåll. Snacka om lyxproblem! Själv har jag kört många bilar och bussar yrkesmässigt, men jag kan inte påstå att jag känt något liknande, förrän nu i somras när jag bytte bil.
Planen var att byta min gamla Ford Mondeo -96 som gått 19 000 mil mot en Volvo S60, möjligen en V40. Det skull i så fall bli min första Volvo och en bil som skulle hålla lite klass och ha ett andrahandsvärde. Jag tänkte sköta den noggrant och behålla bilen i många år. Sedan jag kollat lite med bilkunniga bekanta och kommit fram till att V40:n inte håller riktig Volvoklass, bestämde jag och frugan oss för en S60.
Vi hade spanat in en som gått strax över 10 000 mil, en fullutrustad 170 hästars 2001:a. Gråmetallic. Vi tog hem den och provkörde. Den var snygg och muskulös med pinfärska 17-tumsdäck. Körkänslan var god, visst ingav den lite traktorkänsla när den plöjde fram på vägen, men bilen var gedigen och kändes säker.
Ungefär samtidigt upptäckte jag att min Volvohandlare hade fått in en Alfa Romeo 166, Twinspark 2.0, årsmodell 2000. I bilhallen stod redan en splitterny Spider som jag hade suktat länge efter, men det var ju en sportbil och låg inte i min prisklass.

Jag körde tillbaka Volvon och bad att få se Alfan. Vi gick ner till garaget där rekond-killarna höll på att snygga upp den. Den var svart, smäcker och rent ut sagt skitsnygg. Jag satte mig bakom ratten. Känslan av en klassbil, av elegans och kvalitet ner i minsta detalj.

Dagen därpå paxade jag Volvon och körde hem i Alfan för att provköra under en helg. Jag föll direkt. Bilen gick som ett spjut, men höll sig kring 0,8 per mil i förbrukning. Interiören i Volvon var plastig och tråkigt förståndig jämfört med kvalitetskänslan i Alfan. Den hade ljusa benfärgade skinnsäten, läderklädd ratt och växelspak, en spännande färddator, och massor med läckra formlösningar. Växellådan var ett under jämfört med min gamla Mondeo och slog också S 60:n.
Till saken hör att i lilla Orsa där jag bor har vi en återförsäljare för Fiat och Alfa Romeo. Alfaagenturen är nedlagd, men en auktoriserad Alfa Romeo-verkstad finns kvar. Jag skulle inte behöva åka långt för service och Alfa-snack.

Jag och frugan köpte bilen med hjärtat, trots att hjärnan och min farsa sa Volvo. De första veckorna njöt jag bara av att se den på gårdsplanen. Jag kunde gå ut och sätta mig i bilen en stund på kvällskvisten och bara dra in den sötaktiga doften av skinnklädseln.

Folk som kör stora V70 och Saab tycker att jag köpt en exklusiv lyxbil, men Alfan är en billigare bil än exempelvis S60:n. Den saknar larm, farthållare, antisladd och antispinn och allt vad det heter. Inte heller finns det någon mugghållare, tack och lov. Men växellådan och motorljudet! Den har en formidabel väghållning och en pigg motor på 150 hästar som låter som om den går fort. Det är och förblir en fröjd att köra bilen.
Jag är inte kär i min italienska bil, men nu först förstår jag Roger Taylors heta känslor.