”Listorna med senast anställda på företaget är redan utskrivna”

Chocken vid att förlora jobbet kan kännas lika outhärdlig som att drabbas av en svår sjukdom eller förlust av en närstående. Att förändra sitt levnadssätt, lämna bakom sig en roll som man har haft och byggt på i många år, är en tung uppgift.

[Ur nummer: 10/2005] Ingen människa kan gå oberörd från en sådan konfrontation i livet. Oro över ekonomin, rädsla för att hamna utanför, tvivel inför morgondagen och skuldkänslor är bara en del av den problematiken man hamnar i. Men det som skämmer oss mest av allt är inte det vi har bakom oss utan det okända framför en, oförmåga att fokusera på nya mål och skapa nya personliga visioner om sin framtid.

Genom åren har jag träffat många som på ett eller annat sätt blev av med sina jobb, varslade, uppsagda eller nekade fortsatt anställning. Varje människas berättelse skiljer sig från de andras, varje berättelse är en historia i sig.
Lagar är strikta och följs av arbetsgivarna vilket gör att själva uppsägningens procedur är mer eller mindre likadan: från arbetsgivarens beslut, genom fackföreningars försök att lindra smärta till det slutliga avskedet då man står där ensam, omsluten av tystnad, kränkt och förnedrad. Det är just då deras historia börjar.

Tänk om man bara kunde tänka tillbaka och granska hela situationen på den aktuella arbetsplatsen. Vara realistisk. Tänk om man i det läget kunde konstatera (eller komma ihåg) att man aldrig trivdes med det jobbet, att man mådde dåligt vissa perioder, att man längtade därifrån.

Tänk om man kunde känna friheten och glädjas över de första sovmorgnarna som väntade på en. Utnyttja de lediga dagarna till att bearbeta sina idéer, ställa upp långsiktiga mål och tänka på hur man vill gestalta sin framtid. Eller återuppliva gamla drömmar?
Tänk om man verkligen vågade satsa på något man drömt om hela sitt liv, helhjärtat. Hitta den där kraften och entusiasmen som man ägde som sjuttonåring, återskapa balans och självförtroende, se ljust på framtiden! Tänk vad långt man skulle komma, kanske inta karriärmässigt eller lönemässigt, men långt i sin egen utveckling.
Nu snackas det om uppsägningar på min arbetsplats igen… Övertaligheten är ett faktum och listor med senast anställda på företaget är redan utskrivna. Många veckor har gått i väntan på det slutliga beskedet, och för de berörda är dessa dagar evighetslånga och tunga. Under sådana förhållanden uppstår ofta en känsla av gemenskap och empati bland anställda. Vi får stötta varandra, ge varandra hopp och mod. Och visst, det är lättare att stötta än att bli stöttad och det är lättare att ge goda råd än att befinna sig på listan…

Själv vet jag varken in eller ut, lätt förvirrad och obestämd. Med denna text peppar jag både mig själv och alla er som väntar på nästa steg. Christian Science Monitor sa: ”Det kan nästan sägas vara en regel här i livet att när en dörr stängs för oss – så öppnas det en annan. Det oturliga är bara att vi ofta inte ser den öppnade dörren lika lätt som den stängda.”
Se de öppna dörrarna! Se möjligheter!