Under det här året har Dag Hammarskjöld, född 1905, uppmärksammats med medminneshögtider, konserter, seminarier. Och en lång rad nya böcker om hans livssyn och livsgärning.

[Ur nummer: 11/2005] ”Ni övertar världens omöjligaste jobb”, sa norrmannen Tryggve Lie när han 1953 hälsade Hammarskjöld välkommen som sin efterträdare som FN:s generalsekreterare. Valet av den då okände svenske diplomaten sågs som en nödlösning efter att en rad andra kandidater förkastats. Det var mitt i kalla krigets frostigaste period och sannolikt trodde USA och Sovjet att de nu fått en svag, manipulerbar chef i världsorganisationen.
Det skulle snart visa sig att de tagit gruvligt miste. Dag Hammarskjöld drevs av en inre personlig övertygelse, han var plikttrogen och effektiv och lyckades inom kort ge sitt ämbete en resning och auktoritet som det tidigare saknat. Han omorganiserade FN, införde principen om den tysta diplomatin och blev känd för att agera snabbt och målmedvetet innan konflikterna hann växa sig stora och olösliga.

När belgiska Kongo blev självständigt bröt sig den rika Katangaprovinsen ut, bland annat med militärt stöd från Belgien – trots att FN:s säkerhetsråd uppmanade belgarna att dra sig tillbaka. FN-styrkorna hamnade mitt i striderna, det kom till politisk turbulens och Sovjetledaren Nikita Chrustjov krävde Hammarskjölds avgång. Men generalsekreteraren stannade kvar och satsade all sin kraft och begåvning på att försöka lösa krisen. Under en resa i området störtade hans plan i en skog i Zambia. Allt tycktes peka på ett attentat. Ett antal utredningar har dock senare slagit fast att det trots allt var en olyckshändelse.
Vi lite äldre minns de där veckorna i september 1961. Chockvågorna som rullade över världen, och den sorg, förlamning och rädsla inför framtiden som vi alla kände. Hammarskjölds mod och rakryggade gestalt hade skänkt hopp om en flämtande fred i skuggan av det ständigt hotande kärnvapenkriget.
Två år senare skulle hans namn på nytt slå världen med häpnad: I den postum utgivna Vägmärken visade sig den intellektuelle, till synes kylige ämbetsmannen i FN-skrapan ha varit en kristen bekännare, i samma tradition som Mäster Eckhart, Thomas a Kempis och andra medeltida mystiker
Den sekulära svenska kultureliten kunde inte tro att det var sant. Juristen, litteraturvetaren, statssekreteraren, ledamoten av Svenska akademin – hur kunde han vara religiös? Hade han blivit galen i sin pretentiösa tolkning av plikt, offer och lidande?

Vägmärken har i decennier lockat till läsning, utmanat och förbryllat. Det är ingen text att hasta sig igenom, bitvis också tung och svår att ta till sig. Men i en tid då religiös fundamentalism framstår som ett hot mot världens framtid är det välgörande att se hur andlighet, tolkad i den utgivande kärlekens tecken, kan utgöra en positivt förändrande kraft.

Giv mig ett rent sinne – att jag må se dig,
ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig,
ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig,
ett trons sinne – att jag må förbli i dig
(Ur ”Vägmärken”)