Det behövs fler kvinnor på fackliga poster inom Livs. Det är nödvändigt för att sätta fokus på de frågor som annars tenderar att hamna i skymundan. Det är också av största vikt för att kvinnor ska känna att deras medlemskap har ett värde.

[Ur nummer: 11/2005] Under lång tid har cirka 40 procent av Livs medlemmar varit kvinnor och 60 procent män. Detta avspeglar sig inte alls i organisationen. Istället är det mer regel än undantag att ju högre upp i hierarkin desto färre kvinnor.
Vad kan man göra åt detta? Ett förslag som förts fram är att använda ”varannan damernas”. Det är en utmärkt idé som borde ha tillämpats för länge sedan. I stort sett alla de politiska partierna har idag varvade listor. Och det har gett bra utdelning. På 70-talet var endast 13 procent av riksdagsledamöterna kvinnor. Numera är nästan hälften av riksdagsledamöterna kvinnor och av regeringens 22 ministrar är elva kvinnor.
De som vänder sig emot denna metod hävdar ofta att det inte finns kvinnor som vill ta på sig uppdrag. Visst finns det kompetenta kvinnor, jag möter dem ständigt när jag är ute på reportage, men det handlar om att stötta och uppmuntra för att få dem att våga ta steget. Det handlar också om personkännedom, att röra sig utanför de invanda kretsarna. Det är dags att valberedningarna skaffar sig bättre känselspröt ut i organisationen.

Varför är det då så viktigt att få in fler kvinnor i det fackliga arbetet? Jo, för det första är det helt oacceptabelt att lika lön för lika arbete inte fungerar i praktiken. De lönekartläggningar som gjorts visar att kvinnor som utför samma arbete som män i allmänhet tjänar mindre än vad männen gör. Och i förra numret av Mål & Medel publicerade vi statistik från Facken inom industrin som visar att kvinnorna har 93 procent av männens löner. Och så har det varit i decennier. Därför måste kvinnorna finnas med när lönekraven formuleras. Hittills har de varit mycket dåligt representerade.
För det andra är många arbetsplatser segregerade. Männen har de högavlönade jobben och kvinnorna de lågavlönade jobben. Det är bara att fundera över hur många kvinnliga reparatörer det finns och hur många manliga paketerare. Här behövs ett nytänkande. Det lokala facket måste sätta press på arbetsledarna så att också kvinnor väljs ut till internutbildning och kompetensutveckling. ”Varannan damernas” är som sagt en användbar metod.
För det tredje är kvinnorna i högre grad än männen drabbade av belastningsskador. Inte för att de är kvinnor utan för att de ofta är hänvisade till monotona, repetitiva och stressiga jobb.

Det behövs också kvinnor i fackligt arbete för att lyfta fram de vardagsnära frågorna. Det är ofta kvinnor som lägger tonvikt på de livsviktiga mjuka frågorna.
Det är betydligt fler kvinnor än män som jobbar deltid, då kvinnor i större utsträckning än män tar ansvar för barnen. Och det ska inte vara en fälla utan en merit.