När jag då och då läser radikala Ordfront Magasin (och särskilt bokbilagan) slås jag av hur skönlitteraturen kommer i andra hand (för att inte tala om samhällstidskriften Arena där skönlitteratur inte alls diskuteras längre).

[Ur nummer: 12/2005] Det rätt strida och ökande flödet av politiska fakta- och debattböcker, särskilt från vänsterns nya ideologicentraler, spär på denna övergivenhet. Den tar ytterligare marknad från den skönlitteratur som exempelvis vill skildra sociala skeenden och orättvisor. Faktaprosan går framåt och stjäl marknaden, inte bara bokstavligt, eftersom den snabbare tillfredställer behovet av både solid kunskap och historier som annars en samhällsengagerad författare kunnat använda som stoff, men naturligtvis mer komplicerat och tidskrävande.
Varför läsa Mats Berggrens inte helt lättlästa men fascinerande Inferno när Björn Elmbrants Så föll den svenska modellen finns tillgänglig och ett gäng till i samma systemskiftesgenre? Och varför läsa – eller skriva – en roman om nazisten Albert Speers komplicerade medlöparpsyke när man kan läsa Gitta Serenys väldeliga och oavbrutet fängslande dokument om den verklige Speer?
Skulle Magnus Lintons veganbok eller nya Americanos läsas av Göran Persson som roman eller novellsamling?
Jag tror inte det, och frågan är om man får hacka på det, samhällsengagemang har ju inte som självändamål att vara skönlitterärt.

Men ändå, vart ska den samhällsengagerade romanen ta vägen för att hitta sin publik och betydelse? Övergiven av förlagen och av en uttråkad kritik, övergiven av vänstern och bortskuffad av facklitteraturen?

Jag finner fyra flöden där den kan flyta fram:
* 1. Genom att ta det ”stora nostalgiska tidsgreppet”, typ Torbjörn Flygts Underdog
* 2. Deckarboomen är ett svar på det trängda läget; de skönlitterära författarna måste hitta på något som både är snabbt på plats, aktuellt och dessutom spännande för att konkurrera med faktaböckerna.
* 3. En fortsatt god marknad spås för en pedagogisk realist av P C Jersilds kvalitet, som kan skapa en både grundlärd och lättillgänglig roman om en aktuell samhällsfråga – utan att tvinga in ämnet i en deckare.
* 4. Eller som Carina Rydberg skaffa sig uppmärksamhet genom att skriva halvdokumentärt, hänga ut folk, sätta ut riktiga namn, helst på kändisar, och dikta sig in i det mest privata, dit inte ens skvallerpressen når.

I en värld som svämmar över av media, fakta och information, och där konkurrensen om människors fritid är stenhård, blir det allt färre romaner som får någon uppmärksamhet.
Det är lågt räknat att 95 procent av landets skönlitterära författare aldrig dras in i dessa bestsellerflöden. De utgör en enorm bänknötarreserv hos förlagshusen och kan bara drömma om att uppnå en livsmedelsarbetares årslön.
Ändå stretar de på. Varför? Jag kan bara svara för mig själv. Därför att författarens uppgift ligger på ett enda plan: att vara sann mot sig själv, sann mot språket, äkta i sitt förhållande till verkligheten. Att – om valet uppstår – sätta sig själv efter litteraturen och aldrig fika efter publikgunst.
Utan dessa sina låglönearbetare skulle litteraturen utarmas och dö.