Hon fick ont ganska omgående när hon började arbeta på kycklingslakteriet. Det ömmade i axlar, nacke och skulderblad. Arbetsgivaren sa till henne att det var träningsvärk och att det skulle gå över. Men det var inte sant. Drygt 20 år senare, strax efter att hon fyllt 50 år, blir hon förtidspensionerad.

[Ur nummer: 01/2006] Vi pratas vid före sommaren efter en artikel i Mål & Medel. Det är en intervju med professorn vid Arbetsskadecentrum i Umeå som fått henne att lyfta luren. Kvinnan tycker att han sagt kloka saker och att hon känner igen sitt eget livsöde.

Kvinnan berättar att hon trots värken kämpat på. Hon ville inte gå hemma, hon ville jobba. Hon tog värktabletter tills magen pajade. Hon blev opererad men det hjälpte inte. Hon gick på eget bevåg ner i arbetstid men inte heller det hjälpte.

Det är om henne och alla hennes medsystrar och bröder som LO:s nya rapport Arbetsmiljön 1991-2003 – klass och kön handlar. Rapporten, som presenterades i början av december, beskriver hur arbetsmiljön har förändrats för arbetare och tjänstemän.
Det är skrämmande läsning. Förhållandena på arbetsplatserna har försämrats kraftigt. Nivån på arbetsmiljön följer en trappa där arbetare står på det lägsta steget och högre tjänstemän på det översta. Absolut längst ner befinner sig kvinnliga arbetare inom industrin.
Mindre frihet och tyngre arbete. Så har arbetssituationen utvecklats för kvinnor inom industrin. Dessutom uppger betydligt fler kvinnor än tidigare att de är uttröttade, håglösa och har värk. Inte nog med det, var fjärde kvinna går till jobbet fast hon borde sjukskriva sig.

Det finns flera förklaringar till missförhållandena. Inom livsmedelsindustrin sliter många ut sig som en följd av försämrad bemanning. Det förebyggande arbetsmiljöarbetet har på många håll avstannat. Investeringar skjuts på framtiden med hänvisning till det kärva ekonomiska läget. Den höga arbetslösheten bland livsmedelsarbetarna bidrar säkerligen till att motivationen bland arbetsgivarna inte är så stor.
De biter sig själva i svansen. En kvarts miljon människor har idag sjukpenning. Nästan hälften av alla arbetare mellan 60 och 64 år är förtidspensionerade. LO:s rapport visar i svart på vitt att det är förhållandena i arbetet som ligger bakom de höga sjuktalen. Ännu fler riskerar att slås ut om inte arbetsgivarna tar arbetsmiljön på större allvar.
Det går inte att fortsätta så här. Något måste göras. Bemanningen måste ses över, de anställdas inflytande måste öka, systematiskt arbetsmiljöarbete är viktigare än någonsin, likaså att satsa på utveckling av de anställda. Det gäller också att kräva av arbetsgivarna att de följer lagar och avtal. Tyvärr finns stor okunskap på detta område.
Hur ska vi jobba med dessa frågor? Jo, det finns ett arbetsmiljöavtal som Livs förhandlade fram i förra avtalsrörelsen. Det måste användas. Det ger möjlighet att göra konsekvensanalyser vid neddragningar och det går att tvista om.
Att ha koll på arbetsmiljön är arbetsgivarnas skyldighet. Diskussionerna inför avtalsrörelsen 2007 är igång (se sidorna 10 och 11). Mycket talar för att arbetsmiljön kommer att fortsätta att stå i centrum för livsmedelsarbetarna. Det är djupt beklagligt att arbetsgivarna inom livsmedelsindustrin inte ville samarbete med förbundet om en uppföljning av Livs enkätundersökning Arbetsmiljökontroll 2001. n

Fotnot: LO:s rapport Arbetsmiljön 1991-2003 bygger på 40 frågor som har besvarats av 38 870 personer i SCB:s Arbetsmiljöundersökningar. Materialet har bearbetats och analyserats utifrån klasstillhörighet och kön. Finns att läsa på www.lo.se